Taggad

Jag är verkligen taggad inför rivstarten...

Behöver verkligen gå ner i vikt för jag mår inte bra av denna övervikt.....

Se hur lång tid det tar bara innan jag är i mål men mitt första delmål är - 6 kg från start.

Jul...

Det är stressigt, roligt, spännande, förvänsfullt och sorget på en och samma gång.

Vi ska vara hemma i år. Vill inte ut och åka med barnen även om mamma cohj pappa bor i samma håla som oss. Så skönt att slippa dra runt på julklapparna och att när kvällen kommer så somnar barnen på rätt ställe.

Det ska bli så roligt att se Elsies min när alla paket ska öppnas och även själklart Pontus min ( vilken ska bli den roligaste ).

Samtidigt så saknar jag... Så jag ska försöka få med hela lilla familjen till kyrkogården imorgon förmiddag så att Linus får ett ljus tänt och får sin jultomte som han fick förra året.

Och på julafton tänder vi ett ljus även hemma bara för Linus eftersom vi saknar coh han finns alltid med mig i tankarna.

(Ljuständning kl 15- ett evenemang på facebook)

Rivstart 2011

Ja.. Det är tänkt så. Att jag ska vara med på detta.

Min första viktresa.

Efter två täta graviditeter så är jag allt annat än nöjd med min kropp och tänkt på allvar ta tag i detta efter nyår och då kom detta väl till pass.

Kolla in min moster Cornelia's sida om fler är intresserade ;-)

Testpilot

Nu får jag testa igen. Babyskydd Britax Baby-safe plus II. Hoppas på färgen ovan.

Ska bli spännande att prova ett annat babyskydd.

Se om den är lättare att bära på än den vi har nu....

Den 29:e november 2009

Ett helt år har gått nu... Jag kommer ihåg hela helgen som igår.
Och det gör ont...
Man känner sig fortfarande så maktlös. Att man inget kan göra.

Jag kan återfå känslan av att se brandbilarna utanför huset.

Känslan när jag ser Linus på hallgolvet med brandmännen över sig som gör allt för att rädda honom.

Ljudet av hjärtstartaren och min längtan efter att få höra honom skrika...

Ambulansfärden in till stan. När vi i en knappt en minut fick se honom i akutrummet på sjukhuset.

Sedan en lång eftermiddag på sjukhuset när vi satt med honom.

Tomheten att komma hem utan honom.....

Begravning......


Jag saknar honom och det gör fortfarande så ont...................

http://heidiwennerberg.blogspot.com/2010/03/sondagen-den-29e-november-2009-1a.html

1:a Advent

Första ljuset i advent

håller vi för dig tänt

Vi alltid dig saknar

varje dag vi vaknar

Vill bara ha dig här

I familjens sfär


Vi älskar dig Linus!!!!

Typiskt...

Är man inte redan orolig så börjar batteriet redan strejka i andningslarmet. Det bärbara alltså.

På morgonen så bara blinkar den och surrar flera gånger innan det kommer igång. Efter ca en halvtimma startar det men en dag kanske det inte funkar.

Känner att jag inte kan klara mig utan det. så nu har jag beställt nytt på http://www.andningslarm.se och hoppas att det kommer snart.

Det har inte varit fler larm men oron har helt klart blivit större.

Jag har inte ringt någon läkare eftersom jag vet att Linus aldrig var sjuk och det finns inget som kan skydda oss förutom att det larmar om det skull bli andningsuppehåll.

Pratade med min psykolog och hon rekommenderade mig att ringa läkare för att få reda på hur normalt det är med andningsuppehåll eller förändrade mönster i andningen.

Har varit och gjort iordning på Linus grav också. Känner mig nöjd med hur det ser ut.

men om jag bara fick hålla honom en gång till.................

Larm!!

Igår tjöt Elsie's larm som hon har i sängen. Det har aldrig utlösts förut.
Och innan jag var framme vid henne så hade hela förloppet med Linus fladdrat förbi i huvudet.

Från brandmän, ambulanstransport, eftermiddagen på sjukhuset till begravningen. Och känslan av enorm saknad och tomhet.

Men det var ingen fara. Hon rörde sig och andades. Idag kommer jag inte ihåg om hon rörde sig för att jag tog i henne eller om det var innnan men mamma var här och det första jag hade sagt till henne var att hon rörde sig när jag kom in i rummet.

Idag tog vi en extra runda till BVC och hon fick lyssna på hennes lungor bla. och hon ser pigg ut. Jag försöker hålla min rädsla i schack men blir det för jobbigt så ringer jag inte till barn.

Jobbig tid...

Nu är jag inne i en riktigt jobbig period. Många minnen som gör sig påminda.

Ska döpa Elsie på söndag och det känns pirrigt och skitjobbigt.
Jag vet att vi valt det själva men vi vill inte att hon inte ska få det dem andra två har fått bara för att vi inte mår bra. Det är ju inte hennes fel att Linus dog.

Men det är ju bara våra närmaste släkt och vänner som kommer och det känns skönt och viktigt att dem även finns för oss nu som för ett år sedan när det var begravning. Vi behöver dem minst lika mycket på söndag......

Förlåt...

Jag mår inte bra nu... Det är jobbigt varje dag.
Men ändå vill jag hjälpa till och finnas till hands för andra som mår dåligt.

Men jag orkar inte nu. Jag måste ta hand om mig själv.
Känner mig självisk och egoistisk. Men kroppen börjar också säga ifrån.

Jag har ont. Inte bara i mitt hjärta utan även i min mage. Var hos läkare förra veckan och fick lämna prover och fick medicin men det har inte hjälpt. Ska dit igen på torsdag och hoppas att dem kan hitta en förklaring.

Även om det ibland kan vara skönt med fysisk smärta men jag orkar inte.

Så förlåt alla som jag så gärna vill vara ett stöd till. Men jag tar åt mig av er smärta med och det räcker just nu med min egen...

Dödsannons

Hittade Linus dödsannons på nätet nu.

Hade ingen aning om att det fanns en sida med dödsannonser från olika tidningar.



http://www.familjesidan.se/Resultat.asp?ADDID=&AdPersonId=157760&FormResultat_Page=1#Resultat

Stark

Hur kan någon veta att man är stark?

Är det starkt att klara av att stiga upp ur sängen och vistas bland folk?

Är det starkt att prata om sina barn även om ett av dem dött?

Ibland önskar jag att jag var så stark så jag våga släppa taget och låta känslorna flöda.

För visst är det väl starkt att våga bryta ihop och möta sorgen?

Våga tro att man klara av att resa sig efteråt.

Så stark är jag inte....

Jag tror

Jag tror det finns något kvar när man är död.
Nu har det hänt två gånger när vi varit hos Linus.

När vi ställer vagnen och börjar pyssla runt graven och göra det fint så blir Elsie jätteledsen. Anders påstod att det var för att vagnen var stilla men det hade den varit innan på vägen dit utan att hon reagerade.

Jag tror att Linus är där. Antingen är han avundsjuk eller så vill han bara få oss uppmärksamma på att han finns där genom Elsie.

Jag hoppas att det är så för jag vill ha honom här. Kan jag inte ha honom levande så nöjer jag mig med att ha hans ande. Bara jag få ha honom hos mig.


PONTUS


LINUS


ELSIE

Jag vet...

... en liten flicka..

Som var sjuk. Så sjuk så att hon blev en ängel.

Jag har aldrig träffat henne. Jag träffade hennes pappa en kort stund under samtalsträff. Då hade hon inte tittat ut än utan dem väntade på att hon skulle visa sig.

Livet blev alldeles för kort för henne.
Nu får hennes storasyster och alla andra små änglar ta hand om henne.

Ikväll tände jag ett ljus för Wilma och önskar att det fanns något jag kunde göra för att göra smärtan mindre för hennes familj som finns kvar.

Jobbig dag!

Saknaden är så enorm idag så det gör så ont.....
Vill ha honom här nu!
Vill att han ska busa med Pontus!
Vill att han ska få träffa Elsie!
Vill sitta med honom i mitt knä och bara kramas... för alltid...

~~~***~~~VI ÄLSKAR DIG LINUS~~~***~~~

En god sak som är gratis.

Jag har kopierat texten rakt av från Therese




Jag har en utmaning till dig om du också bloggar.

Just nu kan vi hjälpa Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj att få 25 000 kr, bara genom att blogga. Gå in på http://www.cancerforsakring.se/stod-rosa-bandet.php och skapa en skänk-länk så ger försäkringsbolaget Chartis 10 kr till Rosa Bandet.

Visst kan vi se till att de når sitt mål om 25 000 kr redan inom några dagar? Tydligen är det viktigt att man klickar på sin länk efter man har lagt upp den på sin blogg. Det är busenkelt! Pengarna går till en oerhört viktig sak, så vad väntar du på?

Chartis är ett försäkringsbolag som stöder Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj året om. Bland annat ger de hela den första månadspremien för försäkringen Chartis Kvinnlig Cancerförsäkring direkt till Rosa Bandet. Nu i oktober vill de dock ge ännu mer.

För varje blogg eller hemsida som länkar till deras ”Stöd Rosa Bandet”-sida med en skänk-länk kommer de att skänka 10 kr till Rosa Bandet. Var med du också och hjälp dem att nå målet: att ge 25 000 kr till Rosa Bandet och sprida medvetenheten om Cancerfondens viktiga Rosa Bandet-kampanj.

I Sverige förknippas Chartis ofta med kommunens skolförsäkring. En av Chartis försäkringar heter Chartis Kvinnlig Cancerförsäkring och ger en stor ekonomisk ersättning till kvinnor som drabbas av cancer i brösten, eller underlivet. Är man nyfiken på deras försäkringar så finns det mer info på www.cancerforsakring.se. Tack för ditt stöd.

6 ½ veckor

Så snabbt tiden går...

Var och vägde Elsie idag och hon växer så det knakar.
4520 gram och 58,6 cm lång.


När linus var lika gammal vägde han 3840 gram och var 58,6 cm lång.
Pontus också 3840 gram men var bara 55,5 cm lång vid samma ålder.

Jag tycker det är roligt att jämföra dem och se hur olika/lika dem växer.

Peppar, peppar...

Tre nätter i rad har jag fått sova hela natten. Knappt jag vågar skriva det för nu blir det säkert bakslag men vad skönt det är att få sova utan avbrott.

Sliten...

Känner mig sliten och sönderstressad. Haft migrän anfall som jag lyckats häva innan det slagit till med hela sin kraft och magen är katastrof. Misstänker magkatarr...

Nu försöker jag ta det lugnt och inte planera upp mig för jag blir stressad nu bara jag ser att det står något i almanackan.

Jag älskar mina barn men känner att jag inte riktigt räcker till. Den som blivit mest lidande är Linus men han märker inte det. Det är bara jag som känner det att jag inte hinner med att hålla fint hos honom. Jag tänker på honom ofta och saknar honom hela tiden.....

Jag njuter av Pontus och Elsie som finns hos mig..

Bra dag!

Idag har jag en riktigt bra dag. Vet egentligen inte varför just denna dag känns så bra men skitsamma...
Jag njuter!
Njuter av att jag och Anders lyckats hålla ihop i 8 år idag trots motgångar. Vi har ju även haft medvind.
Sitter och lyssnar tillsammans med Elsie på skivan med barnmusik som vi satte ihop till Linus begravning och även det känns bra. Det känns som om han kom lite närmare..

Jag älskar dig, Anders, och våra underbara barn!

vet inte hur...

..jag ska förklara?!?!?!

Man får frågan dagligen.. Hur går det? Kan ni sova?

Och visst går det bra. Vi sover, Elsie sover. Oron finns där men inte så jobbig ändå. Jag hde räknat med att den skulle vara värre.

Men jag hade inte räknat med att tomheten efter Linus skulle kunna kännas så här. Saknaden är fruktansvärd. Jag älskar henne men jag saknar Linus så fruktansvärt mycket.
Just nu känns det jobbigt för jag ville egentligen inte tillbaka till denna spädbarnstiden. Allt känns mest förvirrande innan vi lärt känna varandra riktigt. Jag ville ju fortsätt vid 5 månader och 3 veckor.

Samtidigt så ligger rädslan där att man måste ta vara på tiden för man vet ju inte hur länge hon finns hos oss.

Det finns ju inget som säger att det inte kan hända henne.
Det finns inte heler något som säger att det inte skulle gå bra denna gången. Ovetskapen är jobbig....

Aj aj

Vad ont det kan göra....
Att amma...

Tredje barnet och bestämt att jag bara ska amma för att det är mysigt. Vet dock att det tar en liten tid att komma igång och att det kan göra ont.
Därför var amningsnappen redan med i BB-väskan. Och första dagen hade jag såriga bröstvårtor.

Nappen användes flitigt och försökte även i omgångar utan. Men det blev bara värre.
Det kom tom blod när hon åt och misstänker att det är därför hon fått magknip. Så inte nog med att det gör skitont att amma utan däremellan har Elsie jätteont i magen.

Panik idag innan apoteket stängde så rusade jag ner och köpte en annan sorts amningsnapp och Miniform. När jag kom hem testade jag den nya nappen och det gjorde inte alls ont. Miniform-dropparna fick hon också och helt plötsligt så har hon börjat fisa för fullt.

Den nya nappen var större och satt bättre så troligtvis berodde dem såriga, blödande vårtorn på nappen. Så nu ligger den gamla i soporna.

Nu hoppas jag att det ska funka för jag vill ju inte sluta amma för att det inte vill komma igång. Det har jag ju tänkt gör om det inte räcker till eller sinar.

Nu är hon här

Nu är Elsie här!

21 augusti 2010 kl 05:14

3694 gram och 50 cm lång.





Kommer att skriva mer om upplevelsen att bli igångsatt vid senare tillfälle!

Är det dags nu??

Det började igår. Molande värk i ryggslut och mage. Kände igen det. Dum som man är så ska man ju härda ut så jag tog ingen tablett förrän på eftermiddagen.

Åkte med Pontus på simskola men mamma var med så jag var inte själv.
Sedan när jag kom hem började värkarna. Dem tog i mer och mer och jag kunde inte slappna av heller.

Verkligheten kommer ifatt nu på riktigt.
Snart sitter vi med en bebis igen...
Klarar jag det???

Vid halv tio ringde vi förlossningen och vid tio väckte vi Pontus och Anders körde honom till mormor och morfar. Efter det så lugnade värkarna sig i kraft så vi gick och la oss istället. Jag lyckades somna men vaknade igen vid fyra tiden av den molande värken igen. Upp och ta två alvedon. Tog den värsta värken så vid sex tiden la jag mig en stund igen.

Nu på morgonen har jag varit hos barnmorskan och blivit undersökt. Fått tid för bedömning imorgon på förlossningen så nu får vi se imorgon om jag är redo för förlossning.
Jag är inte redo för att gå hemma och må som jag gör nu.

för nu är jag rädd............

Jobbigt..

Idag är det jobbigt. Många tankar som flyger runt i huvudet. Mängder med fjärilar i magen.
Hur ska det gå?
Varför kan jag inte backa nu?
Vill jag verkligen det här?
Vill jag egentligen finnas till?
Och den största frågan som maler...
Kommer jag någonsin får träffa Linus igen?

Hösten

Hur ska den bli?
Kommer jag leva med samma ångest som nu..
..eller kommer den bli större eller kan livet helt plötsligt bli bra igen?
Ovetskapen är jobbig.

Var på samtalsträff med Spädbarnsfonden i Kralskrona igår. Mamma fick följa med mig eftersom jag inte tyckte att det var läge att åka så långt på egen hand 2 ½ vecka innan beräknat datum.
Det är sådan gemenskap som bygger på tragedier. Det bästa är att man känner sig helt plötsligt inte ensam eller konstig när man är där.
Nu vet jag inte när det blir att åka på samtalsträff för mig nästa gång eftersom barn inte är välkomna och jag tror inte jag kommer att kunna lämna lillan hemma.
Men Minnesgudstjänsten i oktober är jag mer eller mindre säker på att vi kommer att åka till.

På tal om lillan så har hon ju faktiskt fått ett namn. Hon ska heta Elsie, så nu hoppas vi att hon ser ut som en liten Elsie också när hon kommer ut.

Nu ska jag försöka kurera min huvudvärk som inga huvudvärkstabletter verkar bita helt på. Natingen ett dopp i poolen för att svalka och sedan lite skugga eller bara skugga på en gång.

Många tankar..

Det är många tankar som snurrar nu. Tänker mycket på andra som blivit drabbade. Inte just samma som oss utan av en fruktansvärd sorg. För man kan ju inte jämföra tragedier men smärtan i hjärtat, magen, jaa.. hela kroppen tror jag är densamma. Tomheten och maktlösheten. Just den känslan att man vill slå, skrika, göra något för att det ska bli bättre. Men det hjälper ju inte.
Jag önskar att jag kunde göra något för att dem skulle slippa känna och kunna vrida tillbaka tiden och få tillbaka sina närmaste.

8 månader

8 månader har gått.

och 1 månad är det kvar till bf...

Jag är rädd nu......

paketleverans

Nu har dem kommit. Andningslarmen! Testade och klara. Skrämmande men skönt att ha dem. Verkligheten börjar komma ifatt nu.
Nu är det bara lillan som saknas nästan.
Eller inte...
Allt inköpt men det ska strykas lite kläder, torka ur byrå och garderob och få in kläder i dem igen.
Packa undan Linus leksaker, nappflaskor. Koka dem nya. Packa BB väska och skötväska....

Vet bara inte när jag ska orka.........

Nu är det beställt

Igår kväll gjorde vi det...
Vi beställde andningslarmet. Eller larmen rättare sagt.
Jag ändrade mig och vill både ha ett fast och ett bärbart andningslarm.
Det viktigaste är att jag/vi kan känna oss trygga utan att bli helt isolerade...

Mardrömmar och vattenläcka

Det var vad jag fick uppleva inatt. Plus lite växtvärk i Pontus ben. Annars hade jag i och för sig inte upptäckt vattenläckan. Hörde att det droppade för fullt i garaget när jag var i tvättstugan för att hämta alvedon till Pontus. Suck....... Garagetaket byttes ut för mindre än 2 år sedan. Och nu läcker det precis vid husväggen :(

Ett par timmar innna detta drömde jag en fruktansvärd dröm. Jag blev knivskuren i magen och det slutade med att vår lilla flicka dog. Det var så verkligt att jag knappt kunde somna om. Samtidigt som jag vaknar märker jag att även Anders har mardrömmar. Vilken läskig natt..............

Tungt

Det är tungt...
Både fysiskt och psykist.. Men det har jag upptäckt redan innan att är det jobbigt fysiskt så kommer det hand i hand med det psykiska tillståndet. Jag tror inte kroppen hanterar att hålla båda sakerna i schack samtidigt.

Så nu har jag tryckt i mig ett par alvedon för att ryggen ska må bättre och i eftermiddag blir det Östersjöfestivalen. Och leendet ska komma också hade jag tänkt mig.


Pontus för 1 år sedan på Östersjöfestivalen





Linus på Östersjöfestivalen 2009

Tråkigt!!!

Jag har det tråkigt...Anders har precis gått på sin semester och ändå har jag det så tråkigt. Det var iofs värre när han jobbade. Nu är vi två som har det tråkigt ihop och Pontus som är så rastlös så det bara kryper i honom.

Vill inte ha det tråkigt. Det blir bara fel tankar som kommer då. Försöker tänka på annat men det är svårt när man inte har något för sig.

Kollar webbisar dagligen på smp och för några dagar sedan föddes det en liten kille som ser precis ut som vår Linus. Vill ju bara ha honom tillbaka.......

Gnällig och jobbig

Precis så känner jag mig. Känner mig alldeles ensam just nu samtidigt kan jag förstå om ingen orkar med mig. Vill inget hellre än att vara pigg och glad och orka göra allt. Vill inte ha tårarna liggandes precis under ögonlocken som hotar med att komma rinnandes hela tiden. Jag vill ha kul och skoj och hitta på en massa saker men här sitter jag och muttrar.

Nu kommer jag säkert få flera reaktioner på att jag ska ringa eller säga till när jag känner så här. Men det är jobbigt. Jag vill inte tvinga någon att umgås med mig. Det vill jag att folk ska göra för att dem känner för det. Jag har jättesvårt att be om hjälp framförallt om det bara gäller lite sällskap.

Åker man till affären så får man nästan jämt höra "har du inte fått än", " hur stor ska du bli", " är du säker på att det är en".....
Jag kan spy på alla kommentarer. Visst jag är stor men inte överdrivet. Jag följer min kurva precis som jag ska och bebis är normalstor. Visst har jag även blivit tjockare runt lår och rumpa och lite till men är det så jävla konstigt. Har folk inget annat att säga så kan dem väl vara tysta. Och nej!! Denna graviditeten är inte alls mysig. Känslomässigt endast extremt jobbig.

Nu hoppas jag att jag har skrivit av mig tillräckligt så att jag kan umgås och ha det trevligt med min familj utan att behöva gnälla för dem hela kvällen.....

En liten flicka....

Ja ni läste rätt...
Vi kollade igår. Tog beslutet att göra det eftersom jag tror det gör att jag mår bättre och det blir lättare att ge det nya livet en rättvis chans att bli en egen individ och slippa bli jämförd med Linus.
Så nu vet vi!

Nervös eller.......

Igår när jag tänkte börja rensa ur bebiskläder och tvätta så upptäckte jag ett litet stopp i avloppet i tvättstugan. Typiskt jag så kan jag ju inte låta bli att se om jag kan lösa det så där låg jag på alla fyra med en jättemag i vägen och försökte hitta orsaken. Typiskt nog så kunde jag inte göra något åt det.

Så det var bara att fortsätta sortera och rensa i Linus kläder. Nu är byrå och garderob tömda. Skötbordet synligt och städat och de sista 50-56 kläderna i tvättkorgen. Nu ska det bara strykas och in i byrån igen.

På eftermiddagen får jag jätteont på magen. Misstänker att jag klämt ihop den så att det gör ont i musklerna ovanpå. Knaprar alvedon och försöker med det mesta att det ska kännas bättre. På kvällen tar vi en promenad och hälsar på goda vänner och dricker lite kaffe. Kommer hem närmare halv tio och har fortfarande ont.

Efter duschen börjar jag må illa. Jätteilla!
Måste kräkas! Två gånger... och efter det kommer det sista jag har kvar i magen ut andra hållet.
Och vi som ska på Ultraljud på förmiddagen.....

Tror dock inte jag har magsjuka eftersom jag inte är dålig på något annat sätt, men ja har knappt kunnat sova för jag det har varit varmt och jättenervös att det inte ska bli något UL idag.
Mår bra än så länge i alla fall men har ju inte ätit något än. Värken på magen är puts väck så jag misstänker att det kan varit orsaken till mitt illamående.

Nu ska jag se till att tvätta mig och klä på mig och få iväg Pontus till dagis. Också hoppas, hoppas jag att vi kommer iväg på UL idag......

Sömnbrist...

Kan inte sova riktigt... Troligtvis värmen. Men dålig sömn gör också dagarna dåliga. Man orkar inte stå emot saknaden och sorgen lika bra. Känns som om tårarna lurar bakom ögonlocken mer eller mindre hela tiden.
Måste komma på något sätt att sova på. Är ju hopplös på att sova på dagen.

Saknar min lilla Linus otroligt mycket. Nu skulle han fått uppleva en sommar med bad och glädje. Krypa och gå i gräset. Storebror skulle ha haft sommarlov nu och sovmorgon varje dag.
Men så blev det inte.... Storebror får gå på dagis för min ork räcker inte till. Sitter inte med Linus utan gravid med en ny individ istället. Jag är trött på att vara gravid och hade jag kunnat så hade jag bytt barnet i min mage mot Linus. Men nu går inte det så vi får älska det nya lilla livet för den det är.... Ingen annan kan ju ersätta Linus...

Vill bli..

..testpilot för denna. Vilka fina sommarben jag kommer få då.......

Berg och dalbana.....

.. så känns det just nu...
Fast man känner sig glad för det man har så sitter man helt plötsligt och håller emot tårarna för man saknar det man hade...

Det har varit en underbar midsommarhelg med jättetrevligt sällskap.
Först fredagen med goda vänner och sedan lördagen med familj och vänner. Även söndagen blev bra dag med inköp av badenbaden och parasoll men på kvällen orkar inte tårarna och känslorna stanna inom mig längre.
Börjat tvätta lite bebiskläder nu så snart är det dags att byta ut i garderob och byrå.....Men jag tar en dag i taget...

Idag tar jag en dag bara för mig själv.

Stor och stolt kille

Vet inte vart tiden tagit vägen... Förra veckan fick Pontus en ny cykel. Den gamla började reflexerna ramla av och den var på gränsen för liten så nu var det dags tyckte vi. En 20" 3 växlad cykel. Och så glad han blev.

Han har även börjar tjata lite om mobiltelefonen han fått av mormor förra året. Vi bytte den till en av mina gamla eftersom varken jag eller Anders kan med den gamla riktigt och då är det svårt att lära Pontus. Den var klar att börja använda igår.
Så han ringde pappa på gymmet för att säga godantt, han spelade på de, tog en massa kort och spelade in filmer. (Får nog rensa minneskortet snart bara)
Och han fixar det riktigt bra...

Han har blivit så stor.......

Påminnelser

Varje dag kommer det något som påminner om vilken tragedi vi genomgår. Åtminstone känns det så.
Tidigare idag hade jag mer eller mindre glömt bort att vi har ett barn mindre i livet. Satt och pratade om att vi ska ut på lördag med goda, bästa vänner och förundrades över att vi lyckats skaffa barnvakt alla tre familjer. Totalt sju barn höll jag envist på. Linda tre, Ann två ( ev. tre) och vi hade ju två. Det var ju bara så självklart. Visst har vi två barn men man kan ju faktiskt inte skaffa barnvakt till en som inte finns i livet längre.

När jag sedan hämtade posten så låg det ett stort kuvert adresserat till mig från Svenska Kyrkan. Det var Gravbrevet som kom. Tänk att man får ett papper på att Linus finns där han finns. Han är ju bara på fel ställe.... Han ska ju vara här....

Tuffa tider...

Mår inte bra nu...
Känns som om allt har börjat om från början sedan vi fick beskedet. Jag är konstant trött och gör allt för att hålla humöret uppe.
Ryggen har börjat strejka på riktigt så idag var jag hos sjukgymnasten och fick en övning och bälte. Han sa att det var ischias-nerven som var i kläm och efterosm jag är gravid så beror det säkert på det och det fanns inte så mycket han kunde göra.
Nu får jag se vad läkaren säger på fredag när jag ska till honom.

Känner även att jag försöker undvika att komma ut bland folk men jag tvingar mig själv. Men vad ska man säga när någon frågar hur jag mår??
Orkar inte berätta, fast man tykcer att frågan egentligen är onödig. Alla kan ju själva tänka sig in i vår situation att förlora sitt barn. Jag säger oftast att det är bra men det är det inte. Klart att det inte är bra. Det är ju inte ens 7 månader sedan han dog.
Sedan är det ju så roligt att man är gravid igen. Jovisst är det det men nu ångrar jag mig. Jag är livrädd. Vad har jag gett mig in på?! Även om PSD inte är ärftligt så kan ju aldrig någon säga om det händer igen eller något annat. Och hur ska livet bli till hösten? Måste ju hitta någon balans i vardagen för Pontus skull men hur?? Just nu skulle jag vilka få en glimt in i framtiden men det går tyvärr inte.

usch vilken dag

Denna dag är den värsta på länge. Borde inte vara tycker man för nu har vi fått dödsorsaksbeskedet. Det var Plötslig Spädbarnsdöd. Vi hade inte missat något. Han var fullt frisk men glömde helt enkelt bort något så självklart som att andas.

Det var det beskedet vi hoppas på men ändå känns det så jobbigt. Nu är allt så definitivt på något sätt. Det känns som om han dog lite mer. Och det gör mer ont också.

Så idag ville jag egentligen bara ligga kvar i sängen och vara ledsen. Men Pontus skulle till dagis som skulle till skolan så han var tvungen att komma iväg i tid. När jag steg upp hade en vän skickat sms om fika och först tänkte jag säga nej tack men insåg att jag nog skulle må bättre att hamna hos någon som jag kunde prata med istället. Eftermiddagen landade jag med lunch i soffan och där lyckades jag sova en stund. Sedan fick jag sällskap av Ann när jag skulle hämta Pontus och det var skönt.

Fasade för när Anders ksulle komma hem om vi skulle bråka ikväll med men det har varit bra. Orkar inte med bråk nu. Det gör nog egentligen inte någon av oss men det blir lätt så när vi reagerar så olika. Vi får bara påminna varandra om hur viktiga vi för varann och hur mycket vi älskar varandra, så vi inte glömmer det i stridens hetta.

Men mitt upp i allt eget elände så är jag så lycklig för min kära moster och hennes fru. Grattis Cornelia och Jinn och all lycka till er som äkta makar!!

Två dagar...

... är avklarade. Måndagen var jobbig med mycket spänning och nervositet. När tisdagen kom så var det dags för urnsättningen som var en lugn och fin stund och nu känns det skönt att veta att han är "hemma". Många tankar är tillbaka till förra året, den lycka man upplevde för att Linus kommit till världen.

Idag, onsdag, kämpar jag med nu.. I eftermiddag är det dags att träffa läkaren. Nu har beskedet kommit och ikväll vet vi varför han dog. Om det finns något vilket jag inte hoppas på......

Nervös

Är jättenervös inför kommande vecka....

Vi ska fira Linus fördelsedag med att han ska få komma till sin plats, alltså urnsättningen ska ske. Det känns både skönt att det ska bli avklarat men samtidigt är det så jobbigt.
Men det hade det nog varit ändå på tisdag eftersom vi normalt sett skulle ha haft kalas med tårta och ballonger och paket. Jag hade velat se hans min när han fick smaka tårta och all uppståndelse som skulle ha blivit när han fyllt 1 år.
Istället får vi göra vårt bästa att dagen inte blir för sorgtung, om inte annat för Pontus skull.

Vi vet ju också att obduktionsbeskedet har blivit skickat från Lund och alltså borde ligga på läkarens skrivbord nu så det samtalet ska också komma nästa vecka tycker man. Annars får man väl försöka få tag på honom så att vi får veta om dem hittat varför.

Imorgon ska jag jobba så då går en dag till att man får annat att tänka på. I övrigt känns det som om när jag somnar ikväll så hoppar jag och vet inte hur jag kommer landa förräns denna vecka är över.
Hoppas att när allt är över att jag kommer må lite bättre för nu är det jobbigt.

Folk frågar hur jag mår men jag orkar inte säga hur dåligt det är. Försöker vara ärlig ibland men det finns ju inget som någon annan kan säga eller göra för att det ska kännas bättre. För Linus är borta och det är ingen som kan ge mig honom tillbaka..

Beskedet

Den 31:a maj gick beskedet iväg till Växjö. Så nu är det bara att vänta på att läkaren ska ringa och boka tid.........

skönt att veta att det händer något nu

Stressigt och ryggont

Det är inte bra att stressa..
Även om jag försöker ta det lugnt så blir jag uppstressad.
Det var mycket på jobbet igår och försökte ta en ska i taget och försökte tänka vilka uppgifter som var bäst för min rygg. Det är ju tungt att både stå i kassan och packa upp varor så jag valde det senare.
När arbetsdagen var lut och likväl rygg så satt jag mig en timma i bilen för att åka hem. När jag sedan skulle öppna dörren åt Pontus så smällde det....i ryggen.. AJ!

Det gjorde ont.. Jätteont!
Tror det var kombinationen av jobb och sittande i bil som gjorde det. Så idag är jag hemma. Försöka röra mig i lagom takt så det mjukas upp igen för nästa vecka ska jag vara igång.

Träffade även prästen igår kväll inför urnsättningen och känner nu att jag stressa av inför det. Det ska bli stilla och fint för bara oss närmaste. Fast jag fasar fortfarande för dagen men längtar också efter att få det avklarat..

Urna

Urnsättningne närmar sig med stormsteg och alltså även Linus födelsedag. Naiv och dum som man är så trodde man allt runt omkring urnsättningen var klart så jag fick en chock när begravningsbyrån ringde om att vi skulle beställa en urna också.
Vet inte hur jag tänkte där....

Det gör ju bara så ont i en......

Grattis alla mammor

...på mors dag!

29:e

Idag har det gått 6 månader som vi har varit utan Linus.

Och det är bara 3 månader tills det nya lilla livet är beräknat.......

Åh vad jag önskar att det kunde vara Linus vi får tillbaka.....

Tid....

Satt och tänkte lite...
Nu har Linus varit död längre än han levde.....
Så orättvist det är...

Saknar.................

Namn...

Pontus satt idag vid frukosten och tyckte att han visste ett så fint namn till bebisen.... Han ville att den skulle heta Linus. Han var ju så fin och namnet är ju faktiskt jättefint......

Kom aldrig iväg...

Vi kom aldrig iväg på familjeträffen med Spädbarnsfonden i Karlskrona. Anders kände inte för det och jag ville inte tvinga honom . Och man känner inte riktigt för att åka själv men Pontus på en familjeträff.
Jag hoppas att dem får det jättetrevligt med sol och skratt.

Samtalsgrupp i Karlsrkona

Igår var jag iväg på samtalsgrupp i Karlskrona där andra änglaföräldrar träffas och bara pratar. Det var även en präst, läkare och en barnmorska där.
Jag är så glad att jag kom iväg men puh vad tom jag var när jag körde hem. Och när jag väl kom hem och skulle sova så kändes det som om det var helt omöjligt.
Jag hade ingen som kunde följa med mig men det gick bra ändå.
Insåg en sak när jag körde hem dock....
Det handlar inte om att vara stark utan om att överleva......

Ps testar länka igen se om det går bättre idag ;-) Spädbarnsfonden

Mycket att stå i...

Idag är det mycket på schemat...
Först ska jag på lekterapin med Pontus. Ska bli skoj att komma in där igen. Faktiskt....
Sedan är det hem äta lämna Pontus hos mormoroch morfar sedan bär det av till Karlskrona till en samtalsträff med Spädbarnsfonden. Det känns nervöst men jag vill verkligen göra detta....

Rättsmedicinska i Lund

Nu har jag ringt själv.. till rättsmedicinska i Lund. Fick reda på att ärendet inte är klart men det borde ha varit klart inom 5 månader för det är en gräns dem her på sig. Just nu var läkaren som höll i Linus ärende föräldrarledig men en annan läkare skulle kolla på fallet men den fanns inte där idag.
Däremot blev jag lovad att bli uppringd så fort hon hade pratat med någon läkare så man vet lite när beskedet kan komma. Sa dessutom till att jag INTE ville ha beskedet på telefon men vill att det ska skickas till Linus läkare så vi kan gå igenom den ihop.

Hoppas, hoppas att det händer något nu......

Orättvist!

Sitter och funderar och kan bara komma fram till en sak...
Det är så orättvist!
Vi gjorde allt för Linus. Jag ammade så länge det bara gick, jätteenvis.. Vi gav han aldrig en napp som inte blivit kokt innan. Vi kokte alltid vattnet till ersättningen/vällingen. Flaskorna diskade vi varmt i diskmaskin och gjorde vi inte det så kokte vi dem. Han hade alltid sele på sig i sittvagnen för man vet aldrig.
Och ändå..........

Men det kvittar för jag kommer göra likadant med nästa för jag vet att vi gjorde vårt bästa för att han skulle må bra. Och det gjorde han det korta liv han hade.....

Good By

obduktionsprotokollet

Läste just att en annan änglamamma hade fått reda på vad hennes son dog av. Alla trodde där att hennes son dog av Plötslig Spädbarnsdöd men det kom fram nu att så var inte fallet. Han var faktiskt allvarligt sjuk men det märktes inte på honom. Att ha lyckades leva ett normalt liv den tid han levde är egentligen konstigt. Men han fick det bästa livet han kunde få trots att det var alldeles för kort.....

Men detta gör att rädslan för vårt eget protokoll växer.
Vad har dem hittat??
Kan det vara ärftligt?
Jag är rädd men vill ändå veta nu......

Måndag igen!!

Denna veckan känns som om den ska kunna bli bättre än förra. Jobbat idag och det har gått riktigt bra. Jag har ju en så bra chef (vän rättare sagt) så efter en liten pratstund så känns allt mycket lättare och jag inser att dem största kraven är det jag själv som ställer.
Jag vill ju bara göra mitt bästa och ställa upp så mycket jag kan men jag måste inse att jag inte orkar ställa upp mer än det jag har. Och ibland kan även det kännas som för mycket.....
Jag gör mitt bästa.....

När jag skrev förra inlägget var jag jätteledsen och hade det jättejobbigt... då också...
Tänker bara informera om detta att jag som det är idag så avvisar jag inga inlägg såvida det handlar om det jag har skrivit om. Alltså kommer även dem dumma med för jag tänker inte sitta och hålla dem för mig själv.
Jag vill även tacka ALLA för stödet jag får. Det var knappt jag vågade gå ut och kolla om jag hade fått några kommentarer för jag var rädd vad det skulle stå, också var det bara en massa uppmuntran.
Tack igen alla!!!

Anonymt=FEGT!!

Den som har problem med att läsa om vad jag skriver tykcer jag ska ge fan i att läsa. Bråket med Anders var bara droppen den dagen. Just nu krävs det inte mycket som sänker mig. Får kämpa dagligen med att hitta en anledning att fortsätta. Vill egentligen inte......

Jag förstår även att Anders har det jobbigt men att vi har olika sätt att bearbeta vår sorg och den fortsatta gången av vårt liv måste alla ni andra acceptera. Vi är som tur är inte lika......

Nästa gång någon reagerar får ni gärna utge er för vem ni är. Det gör ju faktiskt jag!

Orkar inte...

Jag orkar inte mer nu... Reserverna är slut.
Det är inte konstigt att man är tröttare, mitt blodvärde var lägre än det någonsin varit. Brukar alltid ligga på topp.
Men det är inte bara tröttheten. Jag har ingen lust heller. Inte till något. Vill egentligen inte finnas till...
Ibland känns det som om det skulle vara lättare då. Men för vem????
Jo, för mig. Men alla andra då???
Alla jag älskar......
Jag vet ju hur jobbigt det är att förlora någon man älskar mer än något annat...
Och det finns ju faktiskt dem som älskar mig lika mycket...

Tur är det.. för trots allt ska dem få stå ut med gnälliga, känsliga, ynkliga jag ett tag till....

Ledsen och trött

Varit en jobbig dag. Inte nog med att man ska upp tidigt för att man ska till Arbetsförmedlingen och sedan passa en telefontid med Linus läkare.
Åkte med mamma till Kosta. Behövde nya mammajeans. Dem andra har blivit för små...

Sedan kom vi till ICA och träffade på en av brandmännen som var med och försökte rädda Linus. Har inte sett honom sedan vi träffades på brandstationen efter Linus död. Det var jättejobbigt. Bröt ihop och började lipa i affären. Mamma fattade ingenting först för hon kände hans fru men ingen hade förstått sammanhanget förutom jag och han. Jag förflyttades tillbaka till den dagen igen....
Men det var ändå skönt att träffa dem. Man har något gemensamt som man aldrig kommer att få med någon annan (hoppas jag iaf) och man märker hur hårt detta även har drabbat dem.

När jag kom hem senare så var Anders som ett åskmoln för att klockan var för mycket och vi hade inte ens ätit. Han skulle ju träna....
Inte nog med det utan han tyckte typ att jag inte gjorde någon nytta för det är skitigt och behövs städas.....
.. men som han sa... han får väl göra det som vanligt till helgen.

Undrar hur han skulle klara sig utan mig egentligen. Ta hand om Pontus, handla, laga mat och städa..
Puh.. Det låter tufft..

Känner att jag inte orkar med all press. Vill egentligen inte lämna ut min familj så här men ikväll behövde jag få skriva av mig.....

Dåliga fogar

Jag är så trött. Blev lovad att jag skulle få köpa tillbaka mitt foglossningsbälte och sist jag ringde till henne så bad hon mig att skicka ett mail. Vilket jag gjorde. Och ett till...
Börjar känna av foglossningen mer och mer. Behöver verkligen ett bälte.
Blev lovad av min barnmorska att hon skulle hjälpa mig att ordna ett nytt likadant men jag tykcte det var onödigt. Jag skulle ju få köpa tillbaka det gamla.....
Jag får väl ta och ringa henne igen eller nåt.....

5 månader

Tänk att det redan har gått 5 månader. 5 månader utatn Linus.
Han fanns först i 9 månader i min mage och sedan fanns hos oss i 5 månader och 3 veckor i det verkliga livet. Och nu har han funnits i vårt minne i 5 månader.

Linus, jag kommer alltid älska dig, sakna dig och minnas dig!

Nytta....

Nu har jag gjort lite nytta...
Jag har ringt barnmottagningen och besällt telefontid med läkaren som var med när Linus dog. Vill ju veta hur det går med obduktionsprotokollet...
Skrämmande... Jag kom inte ihåg Linus fyra sista i personnummret. Hur kan man glömma?

Har även ringt och tecknat en vänta barnförsäkring.......

Trött

Jag är trött... och trött på att vara trött..
Hittar ingen riktig energi utan kämpar varje dag att dagen ska ta slut. Så att man får sova.
Ser en massa "måsten" men försöker lägga hälften åt sidan för jag orkar inte.

Tänk vad skönt det hade varit om man fick vara barn igen...
Bara en dag eller så....
Slippa ta ansvar och grubbla. Åtminstone inte lika mycket som nu utan bara få vara liten.
Men det går ju inte så det är bara att fortsätta kämpa på.
Imorgon också......

Jobb

Har nu avklarat ett sjutimmars pass och det känns....
Ont i benen och fötterna svullna. Känns som om jag har tennisbollar vid hålfoten =((

Men annars har allt gått bra på jobbet!!

Graven

Igår var jag vid kyrkogården och tände ett ljus för Linus. Såg även till att ta ett kort på gravstenen.

Altanen

Har inte hunnit med att uppdatera så mycket. Har haft fullt upp med att måla vår altan. Tak och väggar är färdiga och golvet har fått sitt första lager färg.

På grund av detta så har jag inte heller hunnit eller tagit mig tid att komma till graven så därför har jag ännu inte tagit något kort. Men det kommer!!

Nu är det dags för lite lunch sedan ska jag jobba första dagen i eftermiddag!

Gravstenen

Stod och pratade med grannen igår och så sa hon, va fin Linus sten är.
Jag och Anders såg ut som två stora frågetecken.... Vadå???? Har den kommit???

Det blev till att slänga sig i bilen bort till kyrkogården.. och visst hade den kommit.
Jättefin är den!

Samtidigt så blev allt så verkligt igen........

Glad

Jag har fått ett jobberbjudande.. Dock bara 50 % fast det är precis lagom att börja med. Tänk att någon vill ha mig, höggravid och mitt i sorgarbete...... Härligt!!!

Börjat måla uterummet och hunnit med alla väggar.. Det ska på ett lager till på en vägg och sedan är det taket som ska målas. Efter det ska golvet bli grått och öppna spisen ska kaklas.
Vill att det ska vara klart nu!!

Ibland kan jag inte fatta hur jag ska orka med att stå upp längre....
Blir utsatt för prövningar hela tiden känns det som. Inte några stora, kanske en del tycker att det kan vara löjligt att ens reagera.

När jag satt och åt lunch nere hos mamma så hör jag brandbil på utryckning.. Det räcker med ljudet så är jag tillbaka till den första advent.
Efter det åker jag och handlar och träffar en gammal lärare som glatt gratulerar till att jag är gravid igen, " åh, det måste vara den tredje nu va?"
Bara att svara och förklara vad som hänt. Jättejobbigt. Vill inte gråta ute bland folk längre. Kände att alla typ tittade på mig och väntade på den värsta reaktionen. Den kom i bilen istället när jag var själv....
Och inte nog med det... Ikväll när jag och Ann var ute och gick så kom även en ambulans med sirener på.
Måste man bli så påmind så många gånger på en dag???

Jag har i alla fall hunnit med lite bra idag ändå. Börjat måla altanen så att den blir fin. Blir stor skillnad.
Och Pontus tillbringar sin första natt hos mormor och morfar sedan Linus dog. Så nu har dem det mysigt...

Söndag

... och en bra sådan.
Vi kan visst det med fortfarande.
Började dagen med simskola, sedan skulle Pontus på kalas hos grannflickan.
Under tiden körde Anders til återvinningen och jag kom igång med målandet på altanen. Äntligen!!
Det kommer bli så fint...

Efter en runda på kyrkogården tog vi en kopp kaffe i solen. Mysigt....

ledsen...

Vet inte varför men just idag känner jag mig ledsen. Känns som om tårarna är på väg hela tiden.
Trött är jag också. Somnade i soffan och sov nästan i en och en halv timme. Drömde om mina två barn som lekte och gosade med varandra men det var ju inte Linus för han finns ju inte längre.... så jag vet inte vad det var för barn, samtidigt som jag innerst inne vet att det var Linus och Pontus jag drömde om..

Nu ska jag äta lite och se om jag kan komma ut lite med....

Vår!!!

Härligt att våren äntligen är här. Varit ute och gått både igår kväll och nu på morgonen... Jätteskönt och så luktar det såååå gott!

Har däremot två jobbiga saker framför mig. ..
Ringde vår kuratot på sjukhuset för två och en halv vecka sedan och bad henne ta kontakt med läkaren som fanns med när Linus dog så att vi kunde få del av den slutgiltiga rapporten från obduktionen. Har inte hört något än så idag tänkte jag ta mod till mig och ringa igen.

Sedan måste jag och Anders sätta oss ner och planera in en dag för urnsättningen.

Vill inte.... Vill bara att det ska vara över och samtidigt inte....

Vardag igen...

Äntligen är vardagen tillbaka och ala friska. Kan låta grymt men det är jobbigt att ha Pontus hemma i 11 dagar.
Först sjuk sedan har han gjort sitt bästa att tjata sönder oss.

Var i Alvesta igår och beställde en ny säng. Bytte sängstomme i vintras så nu vill vi även sova skönt..

Lång fredag, låååång helg..

Jag hatar helger...
Framför allt storhelger, långa helger...
Känns som om man har ett krav på sig att man ska vara glad på helger och dessutom ska man hinna med så mycket...
..och när familjen är samlad så märks det ännu mer att vi saknar en...

Jag önskar att du kunde vara med oss Linus....

Saknar dig!

Söndagen den 29:e november 2009, 1:a advent

Det var en helt vanlig söndag morgon med simskola för Pontus. Linus vaknade vid halv sex tiden och vi bytte som vanligt en bajs blöja och sedan fick han en flaska välling. Efter det låg vi och slumrade en liten stund till i min och Anders säng.

Vid klockan sju steg vi upp, jag och Linus, väckte Pontus och tjatade för han ville inte gå på simskola. Vilket han aldrig ville eftersom han tycker att det är läskigt med vatten.
När jag lyckats få upp Pontus ur sängen och fått på honom kläder gjorde jag frukost till mig och Pontus. Linus skulle äta senare med Anders. Vi tände det första ljuset i adventsljusstaken. Linus satt i gåstolen. Jag hade fullt upp med att han inte skulle åka in under köksbordet för jag ville inte att han skulle slå i huvudet.
När klockan var kvart över åtta så var det dags för mig och Pontus att åka. Jag la Linus i vår dubbelsäng bredvid Anders. Puttade in mitt täcke under bäddmadrassen så han inte skulle kunna rulla ur sängen och Linus fick ligga utan täcke. Precis som varje söndag...
När jag skulle gå ut ur rummet vände han över till mage. Jag gick fram till honom och vände på honom till rygg men lika snabbt igen så låg han på magen igen. Första gången han vände på sig i sängen men jag tänkte att då får han ligga så. Han var ju så stor....
Jag sa hejdå till Anders som grymtade ett hejdå tillbaka och somnade om lika snabbt igen. Som han brukade. Linus brukade ju väcka honom efter cirka en halv timma, timma när han hade tröttnat på att sova...
När jag gick ut genom dörren så hörde jag Linus skällgnälla men tänkte att Anders vaknar eller så somnar Linus. Hade ju inte tid.. vi började bli sena...

Simskolan gick undan och när vi satte oss i bilen efter simskolan kl 10:06 så tänkte jag ringa hem men gjorde det inte.
När vi kom hem på gatan ser jag brandbilarna vid vårt hus. Många tankar for genom huvudet.
Hade jag verkligen släckt ljuset, vilket jag var säker på. Kan ett ljus flamma upp igen efter man släckt det??
Hade dem en övning?
Jag parkerade bilen på uppfarten och då kom en brandman mot mig. Jag undrade vad som hade hänt..
Vi går in sa han då.
Då fattade jag att det var något riktigt allvarligt och inte att det brann för då skulle vi ju inte gått in.

När vi kommer in i hallen ligger Linus på hallgolvet med två brandmän över sig. dem håller på med HLR. Han såg precis ut som en docka som man övar livräddning på. Precis så såg han ut. Jag trodde, hoppades, att någon drev med mig. Jag hade ju gått utblidningen HLR för barn bara onsdagen innan.
Detta kunde bara inte vara sant....

Vi blev uppskickade på övervåningen där Anders berättade att han hade hittat Linus livlös på magen bredvid sig när han hade vaknat. Han försökte direkt få liv i honom och ringde 112. Där fick han hjälp att komma igång med HLR. Brandkåren hade kommit bara strax innan jag och Pontus kom hem. Dem är först på plats eftersom dem har en hjärtstartare vilket dem hade haft sedan den första juli 2009.
Jag ringde mamma och pappa eftersom jag insåg att någon var tvungen att ta hand om Pontus. Vi skulle ju med Linus till sjukhuset.
Ambulanserna kom efter en liten stund. Då kändes det som en evighet. Dem skickar alltid två på sådan här larm en från Växjö och en från Lenhovda coh dem lyckades köra in på vår gata samtidigt. Det är även med narkosläkare så att dem kan ge all medicin som kan behövas.

Mamma och pappa kom precis efter ambulanserna och även dem blev uppskickade på övervåningen till oss. Där satt vi och väntade och hörde ljudet från hjärtstartare, sjukvårdare m.m.
Kan höra de ljuden än idag......

Till slut så sa dem att dem var klara för att åka och vi fick åka i ambulansen efter. Den värsta och den längsta resan jag någonsin har gjort.
När vi kom in i ambulanshallen så hade Linus redan kommit in. Dem körde fortare med honom. Dem frågade om vi ville in till akutrummet där han befann sig och det ville vi. När jag fick se vilken läkare so var där så kändes det bra. Han är duktig!
Men dem ville inte ha oss kvar där så vi fick gå till ett rum och vänta. Till slut kom läkaren och meddelade att det inte gick att rädda honom. Dem hade gjort precis allt.....
Därefter så fick vi komma upp på ett rum där vi fick vara med Linus. Man ville bara väcka honom. Dit kom även mamma och pappa med Pontus och senare Anders föräldrar också.
Jag hade saknat Pontus så enormt och ville absolut inte vara ifrån honom just då. Där var vi hela eftermiddagen och bara pratade och satt med Linus.

När vi kom hem på kvällen hjälpte mamma oss med att bädda rent och slänga dem lakanen som han faktiskt låg i. Senare kom prästen som har varit ett stort stöd hela vägen och är fortfarande.
Vi åkte in till sjukhuset på måndagen igen för att se Linus innan han fick åka till Lund för obduktion.
Där vara han i 10 dagar. Det krävdes så lång tid för att kunna ta alla prover. Det kändes fruktansvärt att han var så långt ifrån oss. Han kom tillbaka den 10:e december så vi hann precis ha en minnesstund, bisättning, dagen innan begravningen. Jag och Anders hade tänkt klä på honom de kläder han skulle ha men vi klarade inte det. Han hade förändrats den tiden han hade varit iväg. Det såg inte längre ut som om han bara sov. Han såg död ut. Och ledsen och trött. Det var dags för honom att gå vidare.....
Begravningen hade vi dagen efter och den hade jag förberett i minsta detalj att det skulle vara bra. Dikter, psalmer och vilken musik det skulle var när man tog farväl. Det blev jättefint men vill aldrig mer göra om det...

Nu gör vi allt för att komma vidare. Samma dag som Linus dog sa vi att han inte var det sista barnet. Det sa vi innan och nu fick hans död oss att inse att man aldrig vet hur livet blir eller hur många vi ska bli.
På juldagen tog jag ett graviditetstest som visade +. Trodde aldrig att det skulle gå så fort eftersom det tog 10 månader att bli gravida med Linus. Vi var lyckliga och livrädda. Jag var och är rädd att jag inte ska våga älska nästa barn för tänk om det också ska dö. Detta kämpar jag med varje dag och att försöka se ljust på framtiden. Vi har fortfarande Pontus kvar och det lilla livet i magen gör faktiskt att jag måste försöka vara rädd om mig själv. Även om det finns dagar när man inte vill gå vidare.

Visst är det underbart att vara gravid igen men även fruktansvärt. För bebisar kan dö och om dem gör det så dör något inom en också och jag vet inte om jag kan klara det en gång till.

Sjuka

Så trött är jag på detta nu....
Pontus mage vill inte bli bra, både jag och Pontus har blivit genomförkylda..
Vill inte vara sjuka!!
Fick avboka tiden hos psykologen tack vare detta :(

Måste bra tillägga att jag kom iväg på Rutin Ultraljud i måndags och allt var bra med det lilla livet. Gjorde allt för att visa upp sig för mamma och pappa.
Datumet blev detsamma som tidigare, söndagen den 29:e augusti..

En bra söndag!

Söndagar brukar inte vara bra men det var den igår.... Sedan om det beror på att vi inte hade någon simskola för att Pontus varit dålig eller om den bara kunde vara bra ändå, det kvittar just nu...
Dagen startade med en fruktansvärd huvudvärk som gick att kurera med alvedon och sovmorgon. Sedan bar det av till Växjö så att Anders fick köpa en ny cykel.
Det blev iofs inte bara cykel utan även en ny barnstol till cykeln eftersom vi fick tillbehör för 1000 kronor. Så när andra normalt sett köper barnvagn köper vi cykelstol ;)
Vi hamnade även på brandworld så att Pontus fick nya skor.

När vi komm hem var det bara att vänta in en familj som skulle köpa min gamla cykel. Den affären gick också bra efter lite strul att få igång växlarna. Och trots problem med dem så prutade dem inte. Jätte nöjd är jag nu!!
Ska in och köpa en målarspruta så att jag kan börja måla vaggan :-)

*Banankontakt

Nu är vi trötta... Jag och Pontus lyckades komma iväg på teater... Banankontakt!! Den var jättebra förutom att platserna vi fick inte var dem bästa. Barnen var tvungna att hänga ut över räcket för att se vad som hände på scenen.
Anders har varit bärhjälp till Mikaela så nu är han också trött.
Blir en riktigt lugn lördagskväll nu......

Trasig termometer????

Dagen började inte så bra. Lämnade Pontus på dagis men han hann inte vara där så länge förrän dem ringde. Då var han inte bra i magen, bara....
Trodde att det allra värsta hade hänt, typ slagit sig så illa så att han var på väg med ambulans eller något liknande...
Hela dagens planering kom av sig..

När jag till slut hade kommit in i duschen så kollade jag termometern och den visade att utetempen skulle vara +17,5. Nollställde den men stannade på samma igen.. Skit tänkte jag, nu är den sönder.
Tog på mig jackan för att hämta posten men när jag öppnade dörren så hängde jag tillbaka jackan igen. Glad!!
Termometern var inte sönder.. det var ju så varmt ute! Härligt!!!

Nu mår Pontus bättre igen så vi hoppas på att det inte ska bli mer av det. Vi ska ju på teater imorgon, jag och Pontus med Tuva, Julia och Viktoria..

Solen kom fram till slut...

Har egentligen en fruktansvärd historia att berätta. Orkar inte just nu men det kommer en dag när kraften finns.
Är sjukskriven just nu, gravid (men ej därför jag är sjuk) i vecka 18. Beräknad till den 29 augusti.
Jag är så glad i alla fall att jag har min son Pontus 6 år och min sambo Anders, och det lilla livet i min mage. Det är det som gör att jag tar mig upp varje dag och kämpar vidare.
Denna blogg har jag tänkt ska handla om mig och min tillvaro och min familj.

Test

Tänkte jag skulle testa detta... Det är ju inte riktigt min grej men kände att kanske vore värt ett försök..