Det är många tankar som snurrar nu. Tänker mycket på andra som blivit drabbade. Inte just samma som oss utan av en fruktansvärd sorg. För man kan ju inte jämföra tragedier men smärtan i hjärtat, magen, jaa.. hela kroppen tror jag är densamma. Tomheten och maktlösheten. Just den känslan att man vill slå, skrika, göra något för att det ska bli bättre. Men det hjälper ju inte.
Jag önskar att jag kunde göra något för att dem skulle slippa känna och kunna vrida tillbaka tiden och få tillbaka sina närmaste.
Men du gör ju något bara genom att skriva och dela med dig av dina tankar och känslor. Det hjälper säkert många i samma eller liknande situation för då känner de sig inte lika ensamma (som jag kan tänka mig att man gör när man upplevt det otänkbara)
SvaraRaderaKram