Aj aj

Vad ont det kan göra....
Att amma...

Tredje barnet och bestämt att jag bara ska amma för att det är mysigt. Vet dock att det tar en liten tid att komma igång och att det kan göra ont.
Därför var amningsnappen redan med i BB-väskan. Och första dagen hade jag såriga bröstvårtor.

Nappen användes flitigt och försökte även i omgångar utan. Men det blev bara värre.
Det kom tom blod när hon åt och misstänker att det är därför hon fått magknip. Så inte nog med att det gör skitont att amma utan däremellan har Elsie jätteont i magen.

Panik idag innan apoteket stängde så rusade jag ner och köpte en annan sorts amningsnapp och Miniform. När jag kom hem testade jag den nya nappen och det gjorde inte alls ont. Miniform-dropparna fick hon också och helt plötsligt så har hon börjat fisa för fullt.

Den nya nappen var större och satt bättre så troligtvis berodde dem såriga, blödande vårtorn på nappen. Så nu ligger den gamla i soporna.

Nu hoppas jag att det ska funka för jag vill ju inte sluta amma för att det inte vill komma igång. Det har jag ju tänkt gör om det inte räcker till eller sinar.

Nu är hon här

Nu är Elsie här!

21 augusti 2010 kl 05:14

3694 gram och 50 cm lång.





Kommer att skriva mer om upplevelsen att bli igångsatt vid senare tillfälle!

Är det dags nu??

Det började igår. Molande värk i ryggslut och mage. Kände igen det. Dum som man är så ska man ju härda ut så jag tog ingen tablett förrän på eftermiddagen.

Åkte med Pontus på simskola men mamma var med så jag var inte själv.
Sedan när jag kom hem började värkarna. Dem tog i mer och mer och jag kunde inte slappna av heller.

Verkligheten kommer ifatt nu på riktigt.
Snart sitter vi med en bebis igen...
Klarar jag det???

Vid halv tio ringde vi förlossningen och vid tio väckte vi Pontus och Anders körde honom till mormor och morfar. Efter det så lugnade värkarna sig i kraft så vi gick och la oss istället. Jag lyckades somna men vaknade igen vid fyra tiden av den molande värken igen. Upp och ta två alvedon. Tog den värsta värken så vid sex tiden la jag mig en stund igen.

Nu på morgonen har jag varit hos barnmorskan och blivit undersökt. Fått tid för bedömning imorgon på förlossningen så nu får vi se imorgon om jag är redo för förlossning.
Jag är inte redo för att gå hemma och må som jag gör nu.

för nu är jag rädd............

Jobbigt..

Idag är det jobbigt. Många tankar som flyger runt i huvudet. Mängder med fjärilar i magen.
Hur ska det gå?
Varför kan jag inte backa nu?
Vill jag verkligen det här?
Vill jag egentligen finnas till?
Och den största frågan som maler...
Kommer jag någonsin får träffa Linus igen?

Hösten

Hur ska den bli?
Kommer jag leva med samma ångest som nu..
..eller kommer den bli större eller kan livet helt plötsligt bli bra igen?
Ovetskapen är jobbig.

Var på samtalsträff med Spädbarnsfonden i Kralskrona igår. Mamma fick följa med mig eftersom jag inte tyckte att det var läge att åka så långt på egen hand 2 ½ vecka innan beräknat datum.
Det är sådan gemenskap som bygger på tragedier. Det bästa är att man känner sig helt plötsligt inte ensam eller konstig när man är där.
Nu vet jag inte när det blir att åka på samtalsträff för mig nästa gång eftersom barn inte är välkomna och jag tror inte jag kommer att kunna lämna lillan hemma.
Men Minnesgudstjänsten i oktober är jag mer eller mindre säker på att vi kommer att åka till.

På tal om lillan så har hon ju faktiskt fått ett namn. Hon ska heta Elsie, så nu hoppas vi att hon ser ut som en liten Elsie också när hon kommer ut.

Nu ska jag försöka kurera min huvudvärk som inga huvudvärkstabletter verkar bita helt på. Natingen ett dopp i poolen för att svalka och sedan lite skugga eller bara skugga på en gång.

Många tankar..

Det är många tankar som snurrar nu. Tänker mycket på andra som blivit drabbade. Inte just samma som oss utan av en fruktansvärd sorg. För man kan ju inte jämföra tragedier men smärtan i hjärtat, magen, jaa.. hela kroppen tror jag är densamma. Tomheten och maktlösheten. Just den känslan att man vill slå, skrika, göra något för att det ska bli bättre. Men det hjälper ju inte.
Jag önskar att jag kunde göra något för att dem skulle slippa känna och kunna vrida tillbaka tiden och få tillbaka sina närmaste.