Söndagen den 29:e november 2009, 1:a advent

Det var en helt vanlig söndag morgon med simskola för Pontus. Linus vaknade vid halv sex tiden och vi bytte som vanligt en bajs blöja och sedan fick han en flaska välling. Efter det låg vi och slumrade en liten stund till i min och Anders säng.

Vid klockan sju steg vi upp, jag och Linus, väckte Pontus och tjatade för han ville inte gå på simskola. Vilket han aldrig ville eftersom han tycker att det är läskigt med vatten.
När jag lyckats få upp Pontus ur sängen och fått på honom kläder gjorde jag frukost till mig och Pontus. Linus skulle äta senare med Anders. Vi tände det första ljuset i adventsljusstaken. Linus satt i gåstolen. Jag hade fullt upp med att han inte skulle åka in under köksbordet för jag ville inte att han skulle slå i huvudet.
När klockan var kvart över åtta så var det dags för mig och Pontus att åka. Jag la Linus i vår dubbelsäng bredvid Anders. Puttade in mitt täcke under bäddmadrassen så han inte skulle kunna rulla ur sängen och Linus fick ligga utan täcke. Precis som varje söndag...
När jag skulle gå ut ur rummet vände han över till mage. Jag gick fram till honom och vände på honom till rygg men lika snabbt igen så låg han på magen igen. Första gången han vände på sig i sängen men jag tänkte att då får han ligga så. Han var ju så stor....
Jag sa hejdå till Anders som grymtade ett hejdå tillbaka och somnade om lika snabbt igen. Som han brukade. Linus brukade ju väcka honom efter cirka en halv timma, timma när han hade tröttnat på att sova...
När jag gick ut genom dörren så hörde jag Linus skällgnälla men tänkte att Anders vaknar eller så somnar Linus. Hade ju inte tid.. vi började bli sena...

Simskolan gick undan och när vi satte oss i bilen efter simskolan kl 10:06 så tänkte jag ringa hem men gjorde det inte.
När vi kom hem på gatan ser jag brandbilarna vid vårt hus. Många tankar for genom huvudet.
Hade jag verkligen släckt ljuset, vilket jag var säker på. Kan ett ljus flamma upp igen efter man släckt det??
Hade dem en övning?
Jag parkerade bilen på uppfarten och då kom en brandman mot mig. Jag undrade vad som hade hänt..
Vi går in sa han då.
Då fattade jag att det var något riktigt allvarligt och inte att det brann för då skulle vi ju inte gått in.

När vi kommer in i hallen ligger Linus på hallgolvet med två brandmän över sig. dem håller på med HLR. Han såg precis ut som en docka som man övar livräddning på. Precis så såg han ut. Jag trodde, hoppades, att någon drev med mig. Jag hade ju gått utblidningen HLR för barn bara onsdagen innan.
Detta kunde bara inte vara sant....

Vi blev uppskickade på övervåningen där Anders berättade att han hade hittat Linus livlös på magen bredvid sig när han hade vaknat. Han försökte direkt få liv i honom och ringde 112. Där fick han hjälp att komma igång med HLR. Brandkåren hade kommit bara strax innan jag och Pontus kom hem. Dem är först på plats eftersom dem har en hjärtstartare vilket dem hade haft sedan den första juli 2009.
Jag ringde mamma och pappa eftersom jag insåg att någon var tvungen att ta hand om Pontus. Vi skulle ju med Linus till sjukhuset.
Ambulanserna kom efter en liten stund. Då kändes det som en evighet. Dem skickar alltid två på sådan här larm en från Växjö och en från Lenhovda coh dem lyckades köra in på vår gata samtidigt. Det är även med narkosläkare så att dem kan ge all medicin som kan behövas.

Mamma och pappa kom precis efter ambulanserna och även dem blev uppskickade på övervåningen till oss. Där satt vi och väntade och hörde ljudet från hjärtstartare, sjukvårdare m.m.
Kan höra de ljuden än idag......

Till slut så sa dem att dem var klara för att åka och vi fick åka i ambulansen efter. Den värsta och den längsta resan jag någonsin har gjort.
När vi kom in i ambulanshallen så hade Linus redan kommit in. Dem körde fortare med honom. Dem frågade om vi ville in till akutrummet där han befann sig och det ville vi. När jag fick se vilken läkare so var där så kändes det bra. Han är duktig!
Men dem ville inte ha oss kvar där så vi fick gå till ett rum och vänta. Till slut kom läkaren och meddelade att det inte gick att rädda honom. Dem hade gjort precis allt.....
Därefter så fick vi komma upp på ett rum där vi fick vara med Linus. Man ville bara väcka honom. Dit kom även mamma och pappa med Pontus och senare Anders föräldrar också.
Jag hade saknat Pontus så enormt och ville absolut inte vara ifrån honom just då. Där var vi hela eftermiddagen och bara pratade och satt med Linus.

När vi kom hem på kvällen hjälpte mamma oss med att bädda rent och slänga dem lakanen som han faktiskt låg i. Senare kom prästen som har varit ett stort stöd hela vägen och är fortfarande.
Vi åkte in till sjukhuset på måndagen igen för att se Linus innan han fick åka till Lund för obduktion.
Där vara han i 10 dagar. Det krävdes så lång tid för att kunna ta alla prover. Det kändes fruktansvärt att han var så långt ifrån oss. Han kom tillbaka den 10:e december så vi hann precis ha en minnesstund, bisättning, dagen innan begravningen. Jag och Anders hade tänkt klä på honom de kläder han skulle ha men vi klarade inte det. Han hade förändrats den tiden han hade varit iväg. Det såg inte längre ut som om han bara sov. Han såg död ut. Och ledsen och trött. Det var dags för honom att gå vidare.....
Begravningen hade vi dagen efter och den hade jag förberett i minsta detalj att det skulle vara bra. Dikter, psalmer och vilken musik det skulle var när man tog farväl. Det blev jättefint men vill aldrig mer göra om det...

Nu gör vi allt för att komma vidare. Samma dag som Linus dog sa vi att han inte var det sista barnet. Det sa vi innan och nu fick hans död oss att inse att man aldrig vet hur livet blir eller hur många vi ska bli.
På juldagen tog jag ett graviditetstest som visade +. Trodde aldrig att det skulle gå så fort eftersom det tog 10 månader att bli gravida med Linus. Vi var lyckliga och livrädda. Jag var och är rädd att jag inte ska våga älska nästa barn för tänk om det också ska dö. Detta kämpar jag med varje dag och att försöka se ljust på framtiden. Vi har fortfarande Pontus kvar och det lilla livet i magen gör faktiskt att jag måste försöka vara rädd om mig själv. Även om det finns dagar när man inte vill gå vidare.

Visst är det underbart att vara gravid igen men även fruktansvärt. För bebisar kan dö och om dem gör det så dör något inom en också och jag vet inte om jag kan klara det en gång till.

Sjuka

Så trött är jag på detta nu....
Pontus mage vill inte bli bra, både jag och Pontus har blivit genomförkylda..
Vill inte vara sjuka!!
Fick avboka tiden hos psykologen tack vare detta :(

Måste bra tillägga att jag kom iväg på Rutin Ultraljud i måndags och allt var bra med det lilla livet. Gjorde allt för att visa upp sig för mamma och pappa.
Datumet blev detsamma som tidigare, söndagen den 29:e augusti..

En bra söndag!

Söndagar brukar inte vara bra men det var den igår.... Sedan om det beror på att vi inte hade någon simskola för att Pontus varit dålig eller om den bara kunde vara bra ändå, det kvittar just nu...
Dagen startade med en fruktansvärd huvudvärk som gick att kurera med alvedon och sovmorgon. Sedan bar det av till Växjö så att Anders fick köpa en ny cykel.
Det blev iofs inte bara cykel utan även en ny barnstol till cykeln eftersom vi fick tillbehör för 1000 kronor. Så när andra normalt sett köper barnvagn köper vi cykelstol ;)
Vi hamnade även på brandworld så att Pontus fick nya skor.

När vi komm hem var det bara att vänta in en familj som skulle köpa min gamla cykel. Den affären gick också bra efter lite strul att få igång växlarna. Och trots problem med dem så prutade dem inte. Jätte nöjd är jag nu!!
Ska in och köpa en målarspruta så att jag kan börja måla vaggan :-)

*Banankontakt

Nu är vi trötta... Jag och Pontus lyckades komma iväg på teater... Banankontakt!! Den var jättebra förutom att platserna vi fick inte var dem bästa. Barnen var tvungna att hänga ut över räcket för att se vad som hände på scenen.
Anders har varit bärhjälp till Mikaela så nu är han också trött.
Blir en riktigt lugn lördagskväll nu......

Trasig termometer????

Dagen började inte så bra. Lämnade Pontus på dagis men han hann inte vara där så länge förrän dem ringde. Då var han inte bra i magen, bara....
Trodde att det allra värsta hade hänt, typ slagit sig så illa så att han var på väg med ambulans eller något liknande...
Hela dagens planering kom av sig..

När jag till slut hade kommit in i duschen så kollade jag termometern och den visade att utetempen skulle vara +17,5. Nollställde den men stannade på samma igen.. Skit tänkte jag, nu är den sönder.
Tog på mig jackan för att hämta posten men när jag öppnade dörren så hängde jag tillbaka jackan igen. Glad!!
Termometern var inte sönder.. det var ju så varmt ute! Härligt!!!

Nu mår Pontus bättre igen så vi hoppas på att det inte ska bli mer av det. Vi ska ju på teater imorgon, jag och Pontus med Tuva, Julia och Viktoria..

Solen kom fram till slut...

Har egentligen en fruktansvärd historia att berätta. Orkar inte just nu men det kommer en dag när kraften finns.
Är sjukskriven just nu, gravid (men ej därför jag är sjuk) i vecka 18. Beräknad till den 29 augusti.
Jag är så glad i alla fall att jag har min son Pontus 6 år och min sambo Anders, och det lilla livet i min mage. Det är det som gör att jag tar mig upp varje dag och kämpar vidare.
Denna blogg har jag tänkt ska handla om mig och min tillvaro och min familj.

Test

Tänkte jag skulle testa detta... Det är ju inte riktigt min grej men kände att kanske vore värt ett försök..