tisdag 4 maj 2010

Ledsen och trött

Varit en jobbig dag. Inte nog med att man ska upp tidigt för att man ska till Arbetsförmedlingen och sedan passa en telefontid med Linus läkare.
Åkte med mamma till Kosta. Behövde nya mammajeans. Dem andra har blivit för små...

Sedan kom vi till ICA och träffade på en av brandmännen som var med och försökte rädda Linus. Har inte sett honom sedan vi träffades på brandstationen efter Linus död. Det var jättejobbigt. Bröt ihop och började lipa i affären. Mamma fattade ingenting först för hon kände hans fru men ingen hade förstått sammanhanget förutom jag och han. Jag förflyttades tillbaka till den dagen igen....
Men det var ändå skönt att träffa dem. Man har något gemensamt som man aldrig kommer att få med någon annan (hoppas jag iaf) och man märker hur hårt detta även har drabbat dem.

När jag kom hem senare så var Anders som ett åskmoln för att klockan var för mycket och vi hade inte ens ätit. Han skulle ju träna....
Inte nog med det utan han tyckte typ att jag inte gjorde någon nytta för det är skitigt och behövs städas.....
.. men som han sa... han får väl göra det som vanligt till helgen.

Undrar hur han skulle klara sig utan mig egentligen. Ta hand om Pontus, handla, laga mat och städa..
Puh.. Det låter tufft..

Känner att jag inte orkar med all press. Vill egentligen inte lämna ut min familj så här men ikväll behövde jag få skriva av mig.....

7 kommentarer:

  1. han får väl prioritera som alla andra! städkärringar kan man anställa sambos samarbetar man med.....
    Du får hälsa och förlåta för att jag ville ha lite hjälp att välja så det tog lite av hans tid...sorry
    Kramar i massor

    SvaraRadera
  2. hej!
    ta det inte så allvarligt, när man är trött så orkar man inte med allt. det är väl samma för Anders(när en man är hungrig är han inte att leka med ;)). Ni har gått igenom något hemskt och det sätter sina spår men var rädda om varandra och försök och se vad som görs och inte bara se vad som inte ha blivit gjort. Vi i allmänhet är dåliga på att se vad andra faktiskt gör vi ser ofta vad som inte görs. Jag orkar inte med både jobb och hushåll i perioder och då kan sånt här komma fram även här men innerst inne vet vi båda hur det är, men...
    Jag hoppas att du förstår innehållet är lite dålig på att formulera mej bra. Ha det så gott ni kan!

    SvaraRadera
  3. Om man nu känner Anders så väl så varför glömmer man att han kan laga mat?
    Är man sjukskriven får man bara laga till sej själv och barnet/en
    Vill inte att min goa dotter och svärson ska hamna i nån "kvinnofälla" mitt i sorgen!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Tycker hur som helst inte att man skriver så om sin familj öppet på nätet i en blogg som förmodligen läses av många.. många i Lessebo.. många är nyfikna.. och sådant här kan få folk att börja prata på byn! Tänk på det.. vissa saker bör man hålla för sig själv.

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Förlåt tanken var att stötta dej och inget annat. Jag skrev inte det andra inlägget här och hade jag sett att man bara kunde få med namnet från början så hade jag gjort så här. Jag ville inte att min mejladress skulle stå här men du får den gärna. ännu en gång förlåt och många styrkekramar. Till den andre anonyme stoppa snacket! till yvva jag tror att anders kan laga mat och det var med ironi jag skrev en hungrig... Till Heidi jag tror att ni klarar detta! ta hand om dej, jag känner dej inte men med dej. många många kramar och ännu en gång förlåt

    SvaraRadera
  6. hallå!
    du som tycker att man ska hålla saker för sej själv samtidigt som du tydligen valt att följa denna blogg! hur tänker du?
    När ens barn dör kanske man skiter i vad folk tänker och PRATAR PÅ BYN!!!!
    Tror du anonyma att anders är tacksam för ditt prat?
    EMPATI TACK NI FATTAR INTE NÅNTING det gör inte ens jag som mormor!!!!

    SvaraRadera
  7. Om att vara anonym eller inte har väl egentligen inte med saken att göra. Det är ju det fina med nätet att man just kan vara anonym. Vill man inte uppge sitt namn så skriver man inte heller sådana inlägg.
    En blogg ska ju fungera som en dagbok där du kan utrycka dig i princip hur du vill, tyvärr får man ju kommentarer i samma anda.
    Att jag är anonym är för att jag "halkat" in på din blogg och är för Dig helt okänd. Jag känner för dig för det du gått igenom. Har själv liknande erfarenhet, men tyvärr så försvinner våra medmänniskors medkänsla efter ett tag. De går från vänliga till kyliga över en natt. I sverige sörjer men inte för länge, man ska ta sig i kragen och gaska upp sig. Detta innan man egentligen inte förstått vad som hänt. Att du nu är gravid igen är nog bra och jag hoppas ni får chans att "hitta" tillbaka till varandra och vardagen innan det nya livet kommer till världen. Så var tyvärr inte fallet för oss utan vi gick i föresatsen att lilla Sara skulle vara och se ut som ÄngelnLovisa gjorde. Det hela slutade i katastrof, förlossningsdepression och senare även en katastrofal skilsmässa. Idag älskar jag helt oavkortat alla mina tre barn, även lilla Lovisa. Men med åren har allt bleknat och man har insett att många år gick till att fortsätta sörja... i det tysta.
    Ta med dig din make och åk iväg och rå om varandra, gråt och skratta tillsammans. Ta ett värdigt avsked om er lilla ängel och sedan kan ni oavkortat glädja er åt graviditeten och det nya livet i magen.
    Er Ängel kommer att för alltid vara er Ängel... ni kommer bära med honom för han kommer aldrig att åldras, han kommer alltid vara den där lilla prinsen.
    Kramar från Sollentuna och Susanne

    SvaraRadera