Tuffa tider...

Mår inte bra nu...
Känns som om allt har börjat om från början sedan vi fick beskedet. Jag är konstant trött och gör allt för att hålla humöret uppe.
Ryggen har börjat strejka på riktigt så idag var jag hos sjukgymnasten och fick en övning och bälte. Han sa att det var ischias-nerven som var i kläm och efterosm jag är gravid så beror det säkert på det och det fanns inte så mycket han kunde göra.
Nu får jag se vad läkaren säger på fredag när jag ska till honom.

Känner även att jag försöker undvika att komma ut bland folk men jag tvingar mig själv. Men vad ska man säga när någon frågar hur jag mår??
Orkar inte berätta, fast man tykcer att frågan egentligen är onödig. Alla kan ju själva tänka sig in i vår situation att förlora sitt barn. Jag säger oftast att det är bra men det är det inte. Klart att det inte är bra. Det är ju inte ens 7 månader sedan han dog.
Sedan är det ju så roligt att man är gravid igen. Jovisst är det det men nu ångrar jag mig. Jag är livrädd. Vad har jag gett mig in på?! Även om PSD inte är ärftligt så kan ju aldrig någon säga om det händer igen eller något annat. Och hur ska livet bli till hösten? Måste ju hitta någon balans i vardagen för Pontus skull men hur?? Just nu skulle jag vilka få en glimt in i framtiden men det går tyvärr inte.