Tack!

Tack alla för alla gratulationer. Jag har tyvärr väldigt svårt för den enorma uppmärksamheten man får när man fyller år på facebook. Detta kom till hos mig när Linus hade dött. Nu tre år senare har jag kunnat förstå själv varför jag har jobbigt, även om det blir lättare och lättare.

För tre år sedan ville jag inte fylla år, jag ville inte leva helt enkelt. Ett av de käraste jag hade, hade dött för mig. Jag vet att jag hade flera kvar hos mig men ändå var det väldigt tungt att kunna fira och vara glad att bli uppvaktad på min födelsedag.

I höstas fick jag en uppgift i svenskan att skriva en essä om Shakespears monolog  Att vara eller icke vara. Det första jag skrev fick jag tillbaka med kommentaren att jag skulle lägga in mer egen åsikt. Då gick det upp för mig att denna frågeställningen har jag själv stått med och det var jobbigt att skriva om det men tack vare min underbara svenska-lärare fixade jag det.Ska jag leva vidare eller dö, är det bättre i döden eller i livet.

Jag valde livet och min närvaro med mina kära. De som inte finns med mig längre hoppas jag innerligt att jag får träffa igen när det är min tur att gå vidare. Jag kunde ju inte ge upp det jag vet att jag har mot något som jag faktiskt inte vet hur det blir. Så här finns jag och mår bra. Alla gratulationer värmer också och det känns som ett stort steg att kunna känna så.

Rivstartar gör jag ju också och detta hamnar som en liten parentes i detta inlägget idag. Har varit jätteduktig med kosten. Motionen har det varit sisådär med. Kombinationen förkylning, ny bil och sjuk dotter har gjort att jag inte ens fått till mina promenader. Det märktes på resultatet, endast -0,3 kg, men ett minus är alltid ett minus......