Sömnbrist...

Kan inte sova riktigt... Troligtvis värmen. Men dålig sömn gör också dagarna dåliga. Man orkar inte stå emot saknaden och sorgen lika bra. Känns som om tårarna lurar bakom ögonlocken mer eller mindre hela tiden.
Måste komma på något sätt att sova på. Är ju hopplös på att sova på dagen.

Saknar min lilla Linus otroligt mycket. Nu skulle han fått uppleva en sommar med bad och glädje. Krypa och gå i gräset. Storebror skulle ha haft sommarlov nu och sovmorgon varje dag.
Men så blev det inte.... Storebror får gå på dagis för min ork räcker inte till. Sitter inte med Linus utan gravid med en ny individ istället. Jag är trött på att vara gravid och hade jag kunnat så hade jag bytt barnet i min mage mot Linus. Men nu går inte det så vi får älska det nya lilla livet för den det är.... Ingen annan kan ju ersätta Linus...

Vill bli..

..testpilot för denna. Vilka fina sommarben jag kommer få då.......

Berg och dalbana.....

.. så känns det just nu...
Fast man känner sig glad för det man har så sitter man helt plötsligt och håller emot tårarna för man saknar det man hade...

Det har varit en underbar midsommarhelg med jättetrevligt sällskap.
Först fredagen med goda vänner och sedan lördagen med familj och vänner. Även söndagen blev bra dag med inköp av badenbaden och parasoll men på kvällen orkar inte tårarna och känslorna stanna inom mig längre.
Börjat tvätta lite bebiskläder nu så snart är det dags att byta ut i garderob och byrå.....Men jag tar en dag i taget...

Idag tar jag en dag bara för mig själv.

Stor och stolt kille

Vet inte vart tiden tagit vägen... Förra veckan fick Pontus en ny cykel. Den gamla började reflexerna ramla av och den var på gränsen för liten så nu var det dags tyckte vi. En 20" 3 växlad cykel. Och så glad han blev.

Han har även börjar tjata lite om mobiltelefonen han fått av mormor förra året. Vi bytte den till en av mina gamla eftersom varken jag eller Anders kan med den gamla riktigt och då är det svårt att lära Pontus. Den var klar att börja använda igår.
Så han ringde pappa på gymmet för att säga godantt, han spelade på de, tog en massa kort och spelade in filmer. (Får nog rensa minneskortet snart bara)
Och han fixar det riktigt bra...

Han har blivit så stor.......

Påminnelser

Varje dag kommer det något som påminner om vilken tragedi vi genomgår. Åtminstone känns det så.
Tidigare idag hade jag mer eller mindre glömt bort att vi har ett barn mindre i livet. Satt och pratade om att vi ska ut på lördag med goda, bästa vänner och förundrades över att vi lyckats skaffa barnvakt alla tre familjer. Totalt sju barn höll jag envist på. Linda tre, Ann två ( ev. tre) och vi hade ju två. Det var ju bara så självklart. Visst har vi två barn men man kan ju faktiskt inte skaffa barnvakt till en som inte finns i livet längre.

När jag sedan hämtade posten så låg det ett stort kuvert adresserat till mig från Svenska Kyrkan. Det var Gravbrevet som kom. Tänk att man får ett papper på att Linus finns där han finns. Han är ju bara på fel ställe.... Han ska ju vara här....

Tuffa tider...

Mår inte bra nu...
Känns som om allt har börjat om från början sedan vi fick beskedet. Jag är konstant trött och gör allt för att hålla humöret uppe.
Ryggen har börjat strejka på riktigt så idag var jag hos sjukgymnasten och fick en övning och bälte. Han sa att det var ischias-nerven som var i kläm och efterosm jag är gravid så beror det säkert på det och det fanns inte så mycket han kunde göra.
Nu får jag se vad läkaren säger på fredag när jag ska till honom.

Känner även att jag försöker undvika att komma ut bland folk men jag tvingar mig själv. Men vad ska man säga när någon frågar hur jag mår??
Orkar inte berätta, fast man tykcer att frågan egentligen är onödig. Alla kan ju själva tänka sig in i vår situation att förlora sitt barn. Jag säger oftast att det är bra men det är det inte. Klart att det inte är bra. Det är ju inte ens 7 månader sedan han dog.
Sedan är det ju så roligt att man är gravid igen. Jovisst är det det men nu ångrar jag mig. Jag är livrädd. Vad har jag gett mig in på?! Även om PSD inte är ärftligt så kan ju aldrig någon säga om det händer igen eller något annat. Och hur ska livet bli till hösten? Måste ju hitta någon balans i vardagen för Pontus skull men hur?? Just nu skulle jag vilka få en glimt in i framtiden men det går tyvärr inte.

usch vilken dag

Denna dag är den värsta på länge. Borde inte vara tycker man för nu har vi fått dödsorsaksbeskedet. Det var Plötslig Spädbarnsdöd. Vi hade inte missat något. Han var fullt frisk men glömde helt enkelt bort något så självklart som att andas.

Det var det beskedet vi hoppas på men ändå känns det så jobbigt. Nu är allt så definitivt på något sätt. Det känns som om han dog lite mer. Och det gör mer ont också.

Så idag ville jag egentligen bara ligga kvar i sängen och vara ledsen. Men Pontus skulle till dagis som skulle till skolan så han var tvungen att komma iväg i tid. När jag steg upp hade en vän skickat sms om fika och först tänkte jag säga nej tack men insåg att jag nog skulle må bättre att hamna hos någon som jag kunde prata med istället. Eftermiddagen landade jag med lunch i soffan och där lyckades jag sova en stund. Sedan fick jag sällskap av Ann när jag skulle hämta Pontus och det var skönt.

Fasade för när Anders ksulle komma hem om vi skulle bråka ikväll med men det har varit bra. Orkar inte med bråk nu. Det gör nog egentligen inte någon av oss men det blir lätt så när vi reagerar så olika. Vi får bara påminna varandra om hur viktiga vi för varann och hur mycket vi älskar varandra, så vi inte glömmer det i stridens hetta.

Men mitt upp i allt eget elände så är jag så lycklig för min kära moster och hennes fru. Grattis Cornelia och Jinn och all lycka till er som äkta makar!!

Två dagar...

... är avklarade. Måndagen var jobbig med mycket spänning och nervositet. När tisdagen kom så var det dags för urnsättningen som var en lugn och fin stund och nu känns det skönt att veta att han är "hemma". Många tankar är tillbaka till förra året, den lycka man upplevde för att Linus kommit till världen.

Idag, onsdag, kämpar jag med nu.. I eftermiddag är det dags att träffa läkaren. Nu har beskedet kommit och ikväll vet vi varför han dog. Om det finns något vilket jag inte hoppas på......

Nervös

Är jättenervös inför kommande vecka....

Vi ska fira Linus fördelsedag med att han ska få komma till sin plats, alltså urnsättningen ska ske. Det känns både skönt att det ska bli avklarat men samtidigt är det så jobbigt.
Men det hade det nog varit ändå på tisdag eftersom vi normalt sett skulle ha haft kalas med tårta och ballonger och paket. Jag hade velat se hans min när han fick smaka tårta och all uppståndelse som skulle ha blivit när han fyllt 1 år.
Istället får vi göra vårt bästa att dagen inte blir för sorgtung, om inte annat för Pontus skull.

Vi vet ju också att obduktionsbeskedet har blivit skickat från Lund och alltså borde ligga på läkarens skrivbord nu så det samtalet ska också komma nästa vecka tycker man. Annars får man väl försöka få tag på honom så att vi får veta om dem hittat varför.

Imorgon ska jag jobba så då går en dag till att man får annat att tänka på. I övrigt känns det som om när jag somnar ikväll så hoppar jag och vet inte hur jag kommer landa förräns denna vecka är över.
Hoppas att när allt är över att jag kommer må lite bättre för nu är det jobbigt.

Folk frågar hur jag mår men jag orkar inte säga hur dåligt det är. Försöker vara ärlig ibland men det finns ju inget som någon annan kan säga eller göra för att det ska kännas bättre. För Linus är borta och det är ingen som kan ge mig honom tillbaka..

Beskedet

Den 31:a maj gick beskedet iväg till Växjö. Så nu är det bara att vänta på att läkaren ska ringa och boka tid.........

skönt att veta att det händer något nu

Stressigt och ryggont

Det är inte bra att stressa..
Även om jag försöker ta det lugnt så blir jag uppstressad.
Det var mycket på jobbet igår och försökte ta en ska i taget och försökte tänka vilka uppgifter som var bäst för min rygg. Det är ju tungt att både stå i kassan och packa upp varor så jag valde det senare.
När arbetsdagen var lut och likväl rygg så satt jag mig en timma i bilen för att åka hem. När jag sedan skulle öppna dörren åt Pontus så smällde det....i ryggen.. AJ!

Det gjorde ont.. Jätteont!
Tror det var kombinationen av jobb och sittande i bil som gjorde det. Så idag är jag hemma. Försöka röra mig i lagom takt så det mjukas upp igen för nästa vecka ska jag vara igång.

Träffade även prästen igår kväll inför urnsättningen och känner nu att jag stressa av inför det. Det ska bli stilla och fint för bara oss närmaste. Fast jag fasar fortfarande för dagen men längtar också efter att få det avklarat..

Urna

Urnsättningne närmar sig med stormsteg och alltså även Linus födelsedag. Naiv och dum som man är så trodde man allt runt omkring urnsättningen var klart så jag fick en chock när begravningsbyrån ringde om att vi skulle beställa en urna också.
Vet inte hur jag tänkte där....

Det gör ju bara så ont i en......