Det har inte varit fler larm men oron har helt klart blivit större.

Jag har inte ringt någon läkare eftersom jag vet att Linus aldrig var sjuk och det finns inget som kan skydda oss förutom att det larmar om det skull bli andningsuppehåll.

Pratade med min psykolog och hon rekommenderade mig att ringa läkare för att få reda på hur normalt det är med andningsuppehåll eller förändrade mönster i andningen.

Har varit och gjort iordning på Linus grav också. Känner mig nöjd med hur det ser ut.

men om jag bara fick hålla honom en gång till.................

Larm!!

Igår tjöt Elsie's larm som hon har i sängen. Det har aldrig utlösts förut.
Och innan jag var framme vid henne så hade hela förloppet med Linus fladdrat förbi i huvudet.

Från brandmän, ambulanstransport, eftermiddagen på sjukhuset till begravningen. Och känslan av enorm saknad och tomhet.

Men det var ingen fara. Hon rörde sig och andades. Idag kommer jag inte ihåg om hon rörde sig för att jag tog i henne eller om det var innnan men mamma var här och det första jag hade sagt till henne var att hon rörde sig när jag kom in i rummet.

Idag tog vi en extra runda till BVC och hon fick lyssna på hennes lungor bla. och hon ser pigg ut. Jag försöker hålla min rädsla i schack men blir det för jobbigt så ringer jag inte till barn.

Jobbig tid...

Nu är jag inne i en riktigt jobbig period. Många minnen som gör sig påminda.

Ska döpa Elsie på söndag och det känns pirrigt och skitjobbigt.
Jag vet att vi valt det själva men vi vill inte att hon inte ska få det dem andra två har fått bara för att vi inte mår bra. Det är ju inte hennes fel att Linus dog.

Men det är ju bara våra närmaste släkt och vänner som kommer och det känns skönt och viktigt att dem även finns för oss nu som för ett år sedan när det var begravning. Vi behöver dem minst lika mycket på söndag......

Förlåt...

Jag mår inte bra nu... Det är jobbigt varje dag.
Men ändå vill jag hjälpa till och finnas till hands för andra som mår dåligt.

Men jag orkar inte nu. Jag måste ta hand om mig själv.
Känner mig självisk och egoistisk. Men kroppen börjar också säga ifrån.

Jag har ont. Inte bara i mitt hjärta utan även i min mage. Var hos läkare förra veckan och fick lämna prover och fick medicin men det har inte hjälpt. Ska dit igen på torsdag och hoppas att dem kan hitta en förklaring.

Även om det ibland kan vara skönt med fysisk smärta men jag orkar inte.

Så förlåt alla som jag så gärna vill vara ett stöd till. Men jag tar åt mig av er smärta med och det räcker just nu med min egen...