Påminnelser

Varje dag kommer det något som påminner om vilken tragedi vi genomgår. Åtminstone känns det så.
Tidigare idag hade jag mer eller mindre glömt bort att vi har ett barn mindre i livet. Satt och pratade om att vi ska ut på lördag med goda, bästa vänner och förundrades över att vi lyckats skaffa barnvakt alla tre familjer. Totalt sju barn höll jag envist på. Linda tre, Ann två ( ev. tre) och vi hade ju två. Det var ju bara så självklart. Visst har vi två barn men man kan ju faktiskt inte skaffa barnvakt till en som inte finns i livet längre.

När jag sedan hämtade posten så låg det ett stort kuvert adresserat till mig från Svenska Kyrkan. Det var Gravbrevet som kom. Tänk att man får ett papper på att Linus finns där han finns. Han är ju bara på fel ställe.... Han ska ju vara här....

Tuffa tider...

Mår inte bra nu...
Känns som om allt har börjat om från början sedan vi fick beskedet. Jag är konstant trött och gör allt för att hålla humöret uppe.
Ryggen har börjat strejka på riktigt så idag var jag hos sjukgymnasten och fick en övning och bälte. Han sa att det var ischias-nerven som var i kläm och efterosm jag är gravid så beror det säkert på det och det fanns inte så mycket han kunde göra.
Nu får jag se vad läkaren säger på fredag när jag ska till honom.

Känner även att jag försöker undvika att komma ut bland folk men jag tvingar mig själv. Men vad ska man säga när någon frågar hur jag mår??
Orkar inte berätta, fast man tykcer att frågan egentligen är onödig. Alla kan ju själva tänka sig in i vår situation att förlora sitt barn. Jag säger oftast att det är bra men det är det inte. Klart att det inte är bra. Det är ju inte ens 7 månader sedan han dog.
Sedan är det ju så roligt att man är gravid igen. Jovisst är det det men nu ångrar jag mig. Jag är livrädd. Vad har jag gett mig in på?! Även om PSD inte är ärftligt så kan ju aldrig någon säga om det händer igen eller något annat. Och hur ska livet bli till hösten? Måste ju hitta någon balans i vardagen för Pontus skull men hur?? Just nu skulle jag vilka få en glimt in i framtiden men det går tyvärr inte.

usch vilken dag

Denna dag är den värsta på länge. Borde inte vara tycker man för nu har vi fått dödsorsaksbeskedet. Det var Plötslig Spädbarnsdöd. Vi hade inte missat något. Han var fullt frisk men glömde helt enkelt bort något så självklart som att andas.

Det var det beskedet vi hoppas på men ändå känns det så jobbigt. Nu är allt så definitivt på något sätt. Det känns som om han dog lite mer. Och det gör mer ont också.

Så idag ville jag egentligen bara ligga kvar i sängen och vara ledsen. Men Pontus skulle till dagis som skulle till skolan så han var tvungen att komma iväg i tid. När jag steg upp hade en vän skickat sms om fika och först tänkte jag säga nej tack men insåg att jag nog skulle må bättre att hamna hos någon som jag kunde prata med istället. Eftermiddagen landade jag med lunch i soffan och där lyckades jag sova en stund. Sedan fick jag sällskap av Ann när jag skulle hämta Pontus och det var skönt.

Fasade för när Anders ksulle komma hem om vi skulle bråka ikväll med men det har varit bra. Orkar inte med bråk nu. Det gör nog egentligen inte någon av oss men det blir lätt så när vi reagerar så olika. Vi får bara påminna varandra om hur viktiga vi för varann och hur mycket vi älskar varandra, så vi inte glömmer det i stridens hetta.

Men mitt upp i allt eget elände så är jag så lycklig för min kära moster och hennes fru. Grattis Cornelia och Jinn och all lycka till er som äkta makar!!

Två dagar...

... är avklarade. Måndagen var jobbig med mycket spänning och nervositet. När tisdagen kom så var det dags för urnsättningen som var en lugn och fin stund och nu känns det skönt att veta att han är "hemma". Många tankar är tillbaka till förra året, den lycka man upplevde för att Linus kommit till världen.

Idag, onsdag, kämpar jag med nu.. I eftermiddag är det dags att träffa läkaren. Nu har beskedet kommit och ikväll vet vi varför han dog. Om det finns något vilket jag inte hoppas på......