Visar inlägg med etikett Saknad. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Saknad. Visa alla inlägg

onsdag 30 november 2011

2 år

Det har det gått nu...
1:a advent när alla ljusstakar ska fram är det jättejobbigt. Har gått som på tå... Sovit dåligt.. gnisslat tänder så det har blivit huvudvärk på dagen...
Det första ljuset kommer alltid att vara Linus ljus. Vi hann tända det på morgonen innan han dog.

Igår var det den 29/11.. Datumet som står på graven...  Jag var tillbaka i omgångar till den dagen 2009.
När jag hämtade posten så såg jag ambulanserna utanför på gatan, bilen som fortfarande hade bildörren öppen efter det jag kommit hem från simskolan.
När vi var på graven och skulle gå hem var det som när jag lämnade sjukhuset men ville inte göra om det igen. Jag vill inte lämna honom igen.....
Jag saknar honom och det gör så ont..........





måndag 3 oktober 2011

Minnesgudtjänst

I lördags var vi iväg på minnesgudstjänst i Karlskrona för änglabarnen. Det är spädbarnsfonden som arrangerar detta och det är jättefint.
Elsie hade ingen ro att sitta stilla efter att ha åkt bil i ca 1 timma men det gjorde faktiskt inget.
Det är sådan härlig kontrast med alla syskon som leker och bara vill ha roligt till ett altare som är så vackert med en massa fotografier och namn med värmeljus tända.

Det första som slår en när man kommer in att vi är så många som förlorat våra små barn. Hur fruktansvärt det är att vi är så många som bär på så mycket smärta. Samtidigt är det skönt att vi är flera som samlats för eftertanke för vi är inte ensamma.....

torsdag 25 augusti 2011

Jag har en vän...
eller hade....
Jag vet inte....
Det känns som om det bara är en av oss som fortfarande vill hålla kontakt och det har pågått ett tag nu.....
Om jag bara fick reda på vad jag gjort.........

måndag 30 maj 2011

Närmar sig....


Nu närmar sig födelsedagen. För två år sedan gick jag och väntade och väntade. Men Linus trivdes i min mage. Jag hade varit så¨säker på att jag skulle vara tvåbarns mamma tll morsdag 2009.
Det var jag inte utan gick bara och väntade istället.
I år var det förstaa gången jag fick ha två levande barn hos mig på morsdag. Och jag älskar dem och är så lycklig för att jag har dem....
men det kommer alltid att saknas en.....
Alltid!
Just nu är det en jobbig period. Vi har ett barn som fyller 2 år nästa vecka. Men vi får inte planera ett stort kalas. Vi köper inte några paket och kan inte förvänta oss hur lycklig han kommer bli på sin dag.
Jag planerar istället en fin eftermiddag hos Linus på kyrkogården. Där han bott nu i ett år. För dit kom han på sin ett års dag. Hoppas på fint väder bara.......
Så just nu är jag känslig. Extra känslig är jag hur det ser ut på graven. Det är ju min uppgift som mamma att sköta om mitt barn och det är det enda sättet jag kan sköta om Linus.
Det är ibland svårt för det är ju inte bara jag som sörjer men hoppas att alla har överseende med detta för även om man inte "äger" sitt barn så var han min son.
Bilden är tagen i påskas!

torsdag 14 april 2011

Känslan av att ha glömt något



Det känns som om jag glömt något. Har gjort det i ett par veckor nu. Dubbelkollar skötväskan flera gånger innan jag beger mig någonstans.
Jag känner igen känslan sedan tidigare och tills slut kom jag på vad det var.
Förra året fick jag nästan för mig att jag hade glömt Linus typ i affären eller någon annanstans. Han hade inte dött. Jag hade ju glömt han i sin stol i en affär.
Det var som om det som hade hänt var en mardröm men i "verkligheten" så var det ju jag som bara var en fruktansvärt dålig mamma.
Men så var det inte. Det var ju mardrömmen att han dött som var verkligheten.
Nu har känslan av att jag glömt något och den dåliga mamman tillbaka. På sätt och vis önskar jag att det kunde vara så för då hade jag kunnat se han idag och sett vad han kunde och hur han utvecklats.
Jag saknar dig, Linus!!!

fredag 11 februari 2011



Idag är Elsie174 dagar gammal. Exakt lika många dagar som Linus var den dagen han dog......




onsdag 12 januari 2011

Tredje gången gillt

Äntligen (eller inte) har Elsie blivit vaccinerad.
Första gången det var planerat blev bvc-sköterskan sjuk och då sköt vi på till januari.
Andra gångne (förra veckan) var kylsåpet sönder så dem hade inget vaccin
Men igår fick hon. Det gjorde ont och hon var skitarg. Igår kväll hade hon feber och var inte riktigt sig själv. Hon var inte gnällig men inte som vanligt. Så hon fick alvedon så blev hon piggare.
Idag har hon bara legat på febergräns men har inte varit pigg så till slut fick hon alvedon idag med.
Själv tycker jag att det är läskigt och obehagligt. Rädslan gör sig markant påmind och även saknaden. Hon har en månad kvar tills hon är lika många dagar gammal som Linus blev och det känns så otäckt. Framförallt nu när hon inte är pigg.
Jag får påminna mig om att Linus var frisk. Det var ingen sjukdom som dödade honom. Han glömde bort att andas. Det finns inget som säger att hon ska göra det, men det finns inget som säger att hon inte ska heller.........

torsdag 23 december 2010

Jul...

























Det är stressigt, roligt, spännande, förvänsfullt och sorget på en och samma gång.


Vi ska vara hemma i år. Vill inte ut och åka med barnen även om mamma cohj pappa bor i samma håla som oss. Så skönt att slippa dra runt på julklapparna och att när kvällen kommer så somnar barnen på rätt ställe.

Det ska bli så roligt att se Elsies min när alla paket ska öppnas och även själklart Pontus min ( vilken ska bli den roligaste ).


Samtidigt så saknar jag... Så jag ska försöka få med hela lilla familjen till kyrkogården imorgon förmiddag så att Linus får ett ljus tänt och får sin jultomte som han fick förra året.


Och på julafton tänder vi ett ljus även hemma bara för Linus eftersom vi saknar coh han finns alltid med mig i tankarna.












onsdag 31 mars 2010

Söndagen den 29:e november 2009, 1:a advent

Det var en helt vanlig söndag morgon med simskola för Pontus. Linus vaknade vid halv sex tiden och vi bytte som vanligt en bajs blöja och sedan fick han en flaska välling. Efter det låg vi och slumrade en liten stund till i min och Anders säng.

Vid klockan sju steg vi upp, jag och Linus, väckte Pontus och tjatade för han ville inte gå på simskola. Vilket han aldrig ville eftersom han tycker att det är läskigt med vatten.
När jag lyckats få upp Pontus ur sängen och fått på honom kläder gjorde jag frukost till mig och Pontus. Linus skulle äta senare med Anders. Vi tände det första ljuset i adventsljusstaken. Linus satt i gåstolen. Jag hade fullt upp med att han inte skulle åka in under köksbordet för jag ville inte att han skulle slå i huvudet.
När klockan var kvart över åtta så var det dags för mig och Pontus att åka. Jag la Linus i vår dubbelsäng bredvid Anders. Puttade in mitt täcke under bäddmadrassen så han inte skulle kunna rulla ur sängen och Linus fick ligga utan täcke. Precis som varje söndag...
När jag skulle gå ut ur rummet vände han över till mage. Jag gick fram till honom och vände på honom till rygg men lika snabbt igen så låg han på magen igen. Första gången han vände på sig i sängen men jag tänkte att då får han ligga så. Han var ju så stor....
Jag sa hejdå till Anders som grymtade ett hejdå tillbaka och somnade om lika snabbt igen. Som han brukade. Linus brukade ju väcka honom efter cirka en halv timma, timma när han hade tröttnat på att sova...
När jag gick ut genom dörren så hörde jag Linus skällgnälla men tänkte att Anders vaknar eller så somnar Linus. Hade ju inte tid.. vi började bli sena...

Simskolan gick undan och när vi satte oss i bilen efter simskolan kl 10:06 så tänkte jag ringa hem men gjorde det inte.
När vi kom hem på gatan ser jag brandbilarna vid vårt hus. Många tankar for genom huvudet.
Hade jag verkligen släckt ljuset, vilket jag var säker på. Kan ett ljus flamma upp igen efter man släckt det??
Hade dem en övning?
Jag parkerade bilen på uppfarten och då kom en brandman mot mig. Jag undrade vad som hade hänt..
Vi går in sa han då.
Då fattade jag att det var något riktigt allvarligt och inte att det brann för då skulle vi ju inte gått in.

När vi kommer in i hallen ligger Linus på hallgolvet med två brandmän över sig. dem håller på med HLR. Han såg precis ut som en docka som man övar livräddning på. Precis så såg han ut. Jag trodde, hoppades, att någon drev med mig. Jag hade ju gått utblidningen HLR för barn bara onsdagen innan.
Detta kunde bara inte vara sant....

Vi blev uppskickade på övervåningen där Anders berättade att han hade hittat Linus livlös på magen bredvid sig när han hade vaknat. Han försökte direkt få liv i honom och ringde 112. Där fick han hjälp att komma igång med HLR. Brandkåren hade kommit bara strax innan jag och Pontus kom hem. Dem är först på plats eftersom dem har en hjärtstartare vilket dem hade haft sedan den första juli 2009.
Jag ringde mamma och pappa eftersom jag insåg att någon var tvungen att ta hand om Pontus. Vi skulle ju med Linus till sjukhuset.
Ambulanserna kom efter en liten stund. Då kändes det som en evighet. Dem skickar alltid två på sådan här larm en från Växjö och en från Lenhovda coh dem lyckades köra in på vår gata samtidigt. Det är även med narkosläkare så att dem kan ge all medicin som kan behövas.

Mamma och pappa kom precis efter ambulanserna och även dem blev uppskickade på övervåningen till oss. Där satt vi och väntade och hörde ljudet från hjärtstartare, sjukvårdare m.m.
Kan höra de ljuden än idag......

Till slut så sa dem att dem var klara för att åka och vi fick åka i ambulansen efter. Den värsta och den längsta resan jag någonsin har gjort.
När vi kom in i ambulanshallen så hade Linus redan kommit in. Dem körde fortare med honom. Dem frågade om vi ville in till akutrummet där han befann sig och det ville vi. När jag fick se vilken läkare so var där så kändes det bra. Han är duktig!
Men dem ville inte ha oss kvar där så vi fick gå till ett rum och vänta. Till slut kom läkaren och meddelade att det inte gick att rädda honom. Dem hade gjort precis allt.....
Därefter så fick vi komma upp på ett rum där vi fick vara med Linus. Man ville bara väcka honom. Dit kom även mamma och pappa med Pontus och senare Anders föräldrar också.
Jag hade saknat Pontus så enormt och ville absolut inte vara ifrån honom just då. Där var vi hela eftermiddagen och bara pratade och satt med Linus.

När vi kom hem på kvällen hjälpte mamma oss med att bädda rent och slänga dem lakanen som han faktiskt låg i. Senare kom prästen som har varit ett stort stöd hela vägen och är fortfarande.
Vi åkte in till sjukhuset på måndagen igen för att se Linus innan han fick åka till Lund för obduktion.
Där vara han i 10 dagar. Det krävdes så lång tid för att kunna ta alla prover. Det kändes fruktansvärt att han var så långt ifrån oss. Han kom tillbaka den 10:e december så vi hann precis ha en minnesstund, bisättning, dagen innan begravningen. Jag och Anders hade tänkt klä på honom de kläder han skulle ha men vi klarade inte det. Han hade förändrats den tiden han hade varit iväg. Det såg inte längre ut som om han bara sov. Han såg död ut. Och ledsen och trött. Det var dags för honom att gå vidare.....
Begravningen hade vi dagen efter och den hade jag förberett i minsta detalj att det skulle vara bra. Dikter, psalmer och vilken musik det skulle var när man tog farväl. Det blev jättefint men vill aldrig mer göra om det...

Nu gör vi allt för att komma vidare. Samma dag som Linus dog sa vi att han inte var det sista barnet. Det sa vi innan och nu fick hans död oss att inse att man aldrig vet hur livet blir eller hur många vi ska bli.
På juldagen tog jag ett graviditetstest som visade +. Trodde aldrig att det skulle gå så fort eftersom det tog 10 månader att bli gravida med Linus. Vi var lyckliga och livrädda. Jag var och är rädd att jag inte ska våga älska nästa barn för tänk om det också ska dö. Detta kämpar jag med varje dag och att försöka se ljust på framtiden. Vi har fortfarande Pontus kvar och det lilla livet i magen gör faktiskt att jag måste försöka vara rädd om mig själv. Även om det finns dagar när man inte vill gå vidare.

Visst är det underbart att vara gravid igen men även fruktansvärt. För bebisar kan dö och om dem gör det så dör något inom en också och jag vet inte om jag kan klara det en gång till.